Den 5 mars 1890 antog stortinget en adress till kungen, däri han uppfordrades att med stöd af grundlovens 26 § söka få till stånd aftal med främmande stater om afgörande genom skiljedom af tvister, som möjligen kunde uppstå mellan Norge och dessa stater. Beslutet fattades efter en grundlig öfverläggning med 89 röster mot 24, hvaraf framgår, att äfven högerns flertal stälde sig på fredsvännernas sida. Men först två år senare, d. 10 mars 1892, föredrogs denna i sanning riksviktiga sak till slutligt afgörande inför konungen i ministerielt statsråd, därvid utom den föredragande utrikesministern två andra svenska statsråd, statsministern Boström och friherre L. Åkerhielm, samt den norske statsministern Blehr, voro närvarande.
Under den långa mellantiden hade med ett par obetydliga undantag alla stater i Norra, Mellersta och Södra Amerika gemensamt beslutit upprätta en ständig skiljedomstol, som har den höga uppgiften att bilägga eller slutligt afgöra möjligen uppkommande tvister mellan de kontraherande nationerna. Den traktat, som lagfäst detta skiljedomsförbund, innehåller i dess 19 artikel en bestämmelse, att aftalet skall gälla äfven för utomamerikanska stater, som genom en enkel underskrift vilja sluta sig till traktaten.
På grund af denna bestämmelse utfärdade Förenta Staternas utrikesminister en skrifvelse till de europeiska staternas regeringar, enligt hvilken de kunde tillförsäkra sig en fredlig lösning vid hvarje uppkommande tvist med någon amerikansk stat, blott genom att underteckna en afskrift af världsfredstraktaten och deponera den hos Förenta Staternas regering.
På denna vädjan gaf särskildt vår utrikesminister ett afvisande svar. Han uttryckte »Kongl. Maj:ts Regerings lifliga sympati för den stora människovänliga tanken att söka undvika krigets olyckor genom att oftare anlita skiljedom för lösning af internationella tvister», men han ville icke, vidkommande de förenade rikena, vara med om att göra något för denna stora tankes förvärkligande.
Det kunde förstås icke anstå hjältarnes land att ingå på ett prosaiskt kontrakt om rätt framför våld med amerikanska krämarefolk, i händelse tillfälle skulle erbjuda sig att i ett stormaktskrig få vara med på ett hörn — kanske mot den hatade jätterepubliken där borta i väster. Fläkten af en sådan anda kunde lika litet som ministerns ytliga uppfattning af folkrätten döljas bakom hans diplomatiska dunster.
I alla händelser lyckades det icke att på sådant sätt missleda Norges folk, som i detta fall klart och bestämdt uttalat sin vilja både genom stortinget och Steenska regeringen. Norge ville för sin del gå Amerika till mötes. Men då svarade svenske utrikesministern, som icke har något ansvar inför stortinget, att de förenade rikena icke bry sig om den saken.
Tålde norrmännen ett slikt förmynderskap, som hindrar dem att knyta vänskapliga och tryggande förbindelser med andra folk, då vore de värkligen förtjenta af det klander, som fåvitskt kommer dem så rikligt till del från vår sida. Men de tåla det icke. Och därför skola vi ge
