af andra kammaren med 88 röster mot 83 och af första kammaren efter några glåpord med 58 röster mot 4 (säger fyra) — denna första kammare, som i år med resp. 106 och 108 röster mot resp. 3 röster och 1 röst beviljade krigskreditiv på femton millioner kronor för att vid behof användas mot detta Norge, som genom sin riksförsamling efter mogen pröfning med 89 röster mot 24 antog samma fredsförslag.
Att riksdagens och stortingets vidt skilda beslut i en sådan nationel lifsfråga skulle komma att gifva ökad fart åt det demokratiska Norges sträfvanden att göra sig fritt från ett unionsband, som hindrar vänskapliga och tryggande förbindelser med alla folk, förutsades i en offentlig skrift 1891, och den förutsägelsen har dess värre icke jäfvats af erfarenheten.
Man må betänka, att utrikesministern här säkerligen skall anse sig ha mera skäl att rätta sig efter riksdagen, inför hvilken han har ansvar, än efter stortinget, inför hvilket han är ansvarsfri.
Ser man saken från synpunkten af unionsfred, inåt och utåt, fred mellan de förenade rikena inbördes och fred mellan skandinaviska halfön och utlandet, förefaller det alltså ingalunda orimligt, att två utrikesministrar under den gemensamme kungen, en särskildt för Sverge och en särskildt för Norge, skulle medföra större fredsgaranti än den nuvarande ordningen med en utrikesminister, som måste taga mera hänsyn till de storsvenska traditionerna än till de norska kultursträfvandena. Att en sådan fördelning af både arbete och ansvar skulle stå i strid med unionens dubbeländamål — gemensam kung och gemensamt försvar — har aldrig kunnat visas med klara skäl.
Inkörda föreställningar om hvad som här måste vara vår rätt och ära ha gjort och göra alltjämt ett hiskligt buller. Men endast hvad som uppenbarligen afser att trygga de båda folkens oberoende och välfärd, får i detta fall vara bestämmande.
Hemlighetsmakeri borde vara en styggelse i politiken. Förkastligt i allmänhet, emedan det underhåller ljugeri och misstro, graderar människorna, gör dem högmodiga och aflägsnar dem från hvarandra, är det i statssaker tillika en fruktansvärd fara. Krig mellan civiliserade nationer skulle ytterligare försvåras, om trådarne i diplomatspelet vore synliga för hela världen, om prässen och allmänheten kunde följa med de internationella tvisterna och få del af skäl och motskäl.
Bland de lika »skyldigheter», som Sverge fordrar af Norge för att vi i unionen skola medge Norge samma »rättigheter», är äfven den, att stortinget skulle afstå från sin kontrollmakt öfver norska regeringen. Det skulle för all del vara vissa statsrådsprotokoll, som icke finge infordras af stortinget. Men norrmännen skola aldrig för något pris i världen schackra bort de dyrbaraste skatterna i sin demokratiska statsbyggnad.
När Sverge icke desto mindre tränger på med lock, trug och hot för att genomdrifva en sådan handel, så betackar sig Norge för den på dylika vilkor erbjudna jämlikheten och består sig med sin egen utrikesminister. Och det har både rätt och vilja att under den gemensamme kungen själf vårda sina utrikesangelägenheter.
