från 1884, då norska riksrätten dömde ministären Selmer till afsättning, emedan den i kungamaktens tjenst satt sig imot ett af stortinget i laga ordning fattadt beslut, har det lyckats reviderarne att här i Sverge hetsa upp sinnena till en krigsstämning, som slutligen fält riksdagens sanktion. Och nu triumfera de öfver sitt förödelsevärk.
Att svenska riksdagen kunnat förmås på sätt som skett blanda sig i de norska statsmakternas inre tvister, det är just detta som gör ställningen ytterst farlig, nästan förtviflad.
Som vilkor för utrikesbudgetens beviljande hade stortinget 1894 fordrat af sin regering, att konsulatgemenskapen, enligt beslutet två år förut, skulle uppsägas och ministerposten i Wien såsom norsk indragas.
Fasthållandet af detta vilkor medförde, då Stangska regeringen icke gjort något för utförandet af stortingets vilja, att Sverge för ett år utbetalt en del af de utgifter, som skulle komma på Norge, om sakerna gått sin förut vanliga gång.
När nu utrikesbudgeten behandlades af 1895 års riksdag beslöto båda kamrarne (första kammaren enhälligt och andra kammaren med 164 röster mot 51) att till anslagens beviljande foga ett för unionens bestånd sannolikt ödesdigert uttalande.
Däri säges i utmanande ton en »fullständig revision» af de unionella bestämmelserna vara så angelägen, att riksdagen »icke kan betvifla, att kongl. maj:t skall göra allt hvad på kongl. maj:t beror för att utan dröjsmål få densamma till stånd» — alltså i själfva värket en anmodan till kongl. maj:t att ofördröjligen bringa till stånd en fullständig revision af riksakten, utan något förbehåll att därunder följa den fria förhandlingens väg eller ens ovilkorligen nytja fredliga medel.
Varnande röster saknades icke i andra kammaren, men deras betydelse blef allenast att i riksdagsprotokollet för eftervärlden vittna, hur fåfängt det var i denna tid för sundt förnuft att göra sig hördt.
Sedan riksdagen sålunda gifvit kongl. maj:t fullmakt — det var den 13 maj — att med vapenmakt om så behöfs genomdrifva den länge åtrådda »revisionen», och före beslutets fattande i båda kamrarne kraftigt betonats, ett denna revision skulle gå ut på stärkande af kungamakten och försvagande af den norska folkmakten, beviljade riksdagen också pengar, som vid behof kunde användas för revisionens genomdrifvande med eld och svärd.
Enligt regeringsformens § 63 ställas till kungens förfogande två kreditiv att (efter statsrådets hörande) användas då krigsfara hotar: det ena, lilla kreditivet, till rikets försvar, det andra, stora kreditivet, sedan riksdagen sammankallats »vid infallande krig». För några år sedan höjdes lilla kreditivet från 1 ½ millioner till 2 ½ millioner och stora från 3 till 5 millioner. Nu i riksdagens sista stund — det var den syttende maj — höjdes hvartdera till 7 ½ millioner eller sammanlagdt 15 millioner kronor. Och det skedde på ett sätt, som för hela världen uppdagade sammanhanget med revisionsfullmakten.
