Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
28
FRED MED NORGE


Grefve Gobineau, en skarpsynt människokännare, som på 1870-talet var Frankrikes sändebud i Stockholm, sade sig ha gjort den iakttagelsen, att endast medelmåttorna betyda något i Sverge.

Nu är undermålingarnes tid kommen. Vreden har efterträdt småklokheten. Apan sitter i, otämd af grannlåten.

Då en senator med domaretjenst i första kammaren mot svensk lag öppet skymfar Norge och förklarar, att Sverge, om det kniper, bör med vapenmakt betvinga norrmännen, så hälsas denna galenskap med jubel af den höga församlingen.

Fånen är ju öfver oss, vildt rullande ögonen, med mordvapnet i högsta hugg.

Man hånade eller brydde sig icke om fredspolitiker, som manade folket att se upp med den s. k. fosterländska rörelsen, försvarsinfluensan. Man gjorde orätt på orätt, och nu skall våldet triumfera.

När I bort tala, har er mun varit sluten; när I åtminstone med röstsedeln bort hindra förödande beslut, hafven I tvärtom bidragit därtill.

Ansvaret drabbar eder och förbannelsen edra barn,

Adjö!

— Nu var han riktigt i tagen, yttrade en i sällskapet.

— Men han är nog inte så tokig ändå, tyckte en annan.

— Jag för min del, sade landtmannachefen, har aldrig tyckt, att hans åsikter äro oriktiga. Vi borde nog ha varit lite modigare.

*     *
*


»Må vi vara på vår vakt! Låt oss bara först få en ’tidsenlig’ arméorganisation, och låt sedan patentpatrioterna få vind i seglen och få till stånd en regering i sin anda, och — det värsta är att befara. Detta partis press gör ju nu sitt bästa för att mellan brödrafolken på båda sidor om Kölen framkalla serbisk-bulgariska förhållanden. Redan skräna de om unionens upplösning i den illa dolda afsikten att sedan få i gång ett broderkrig.»

Detta skrefs för tio år sedan — naturligen kallades det då öfverdrift — i anledning af det krig som rasade mellan de båda sydslaviska folken serber och bulgarer.

De förödelser, det elände och den förvildning, detta krig medförde, samt den söndring och det ömsesidiga misstroende det efterlämnat i sinnena — allt detta måste länge fördröja och hämma odlingens framsteg i sydöstra Europa och den orientaliska frågans lösande i frisinnad och folklig anda.

Man hade så småningom sökt göra Serbien till en militärstat efter preussiskt mönster, hur mycket än folkets starkt utpräglade frihetskänsla uppreste sig därimot. Missnöjet växte och socialismen fick god jordmån. I stället för att under fredstid arbeta på tidsenliga reformer, sökte regeringen, stödd på »fosterlandsvännerna», det »nationella» partiet, rikta