nation ha intresse af att till andra land få afyttra så mycket som möjligt af sina produkter, för så vidt de ej gå åt i det egna landet, men skyddssystemet söker att så mycket som möjligt utestänga andra lands produkter, är detta system äfven egnadt att framkalla en allas kamp mot alla och sålunda direkt främja krig.
Erfarenheten bestyrker också detta. Många krig ha på sådant sätt uppstått. Och här i landet se vi, hur det mäktigaste af de norskfiendtliga partierna brukar — såsom ett af de förnämsta vapnen för sina upphetsningar — »den svenska industriens intressen». Begagnande sig af våra jordbrukares bekymmersamma ställning, hvars värkliga orsaker och botemedel man ej inser, ha protektionisterna låtit Sverge taga ett stort steg baklänges — ett steg till afsöndring från den övriga världen, ett steg, som ledt oss ifrån mänsklighetens enhet, från den mellanfolkliga rätten, från unionen och freden.
Vi se, huru protektionismen dragit militarismen med sig. Vi ha bevittnat, hur landtmannapartiet kompromissade till sig först ⅓ grundskatteafskrifning mot 42 dagars värnplikt och sedan återstoden ⅔ mot de 90 dagarne; hur det vältrat bördorna öfver på de minst bärkraftiga skuldrorna inom nationen; och hur det nu till sist låtit första kammaren kommendera sig till att lämna svenska regeringen fullmakt och pengar att stuka det frihandelsvänliga Norge.
Att detta skall lyckas, därom anser man sig vara viss, blott det
nu handlas raskt och kraftigt utan några slags betänkligheter.
Stortingets förhandlingsbeslut 7 juni kom väl något opassligt för hrr reviderare, emedan det syntes värka försonande på en hel del godt folk här hemma, som förut genom det ömsesidiga ordbombardemanget retat upp sig mot norrmännen, särskildt den folkliga stortingsmajoriteten.
Men som vi sett, skyndade våra maktegande tidningsorgan att helt och hållet underkänna värdet af stortingets tillmötesgående; ja att under uttalande af misstro och förakt afgjordt tillbakavisa den framsträckta handen.
I samma väfva försiggick en märkligt vaktombyte i svenska regeringen.
Den pröfvade och alls icke krigslystne grefve Lewenhaupt, som t. o. m. ansågs lite vänligt stämd mot norrmännen, afgick såsom utrikesminister och fick till efterträdare en grefve Douglas, hvilken befans villig och användbar för situationen.
Grefve Douglas, som skall vara mycket rik och förnäm, är ledamot af första kammaren. Där blef han uppmärksammad för några starka ord mot Norge — tiden vore nu slut på de ensidiga eftergifterna, sade han — och så blef han utrikesminister. Krigsmodet måste hållas uppe. Det vore farligt om man började lugna sig här hemma. Det måste smidas medan järnet är varmt.
Redan dagen efter 7 juni-beslutet telegraferade imellertid norska regeringen till kungen, att han måtte komma till Kristiania och bilda en
