Det är bra länge sedan historien har att berätta om något krig, som börjats utan uppgifven anledning. Förevändningar, hvilka för lätt ledda ögon se ut som skäl, saknas aldrig. Man rusar icke på vildt. Först säger man: du har orätt, jag har rätt. Sedan smäller det. Den anfallande är part, domare och bödel.
Hvad skulle vi svara själfve den öfvermäktige moskoviten, om han talade till oss som storsvensken talar till Norge?
Alldeles som norrmännen nu omsider beslutit sig för att svara på våra hotelser — de rusta sig till försvar.
Kan hända skulle norrmännen kunnat smälta det länge sedan
framfarna, inberäknadt statsministern Åkerhjelms bevingade hot, uttaladt inför
ett hundratal senatorer våren 1891: »få vi blott de 90 dagarne, skola
vi tala svenska med norrmännen». Men riksdagens uppträdande 1895
med sin revisionsfullmakt och sina kreditivhöjningar åt svenska regeringen
ha gjort norrmännen beslutne att gifva svar på tal.
Den 25 juni väcktes i stortinget ett förslag af Steen, S. Nielsen m. fl. om upptagande af ett inländskt statslån å tolf millioner kronor till ett raskt förstärkande af landets krigsmakt. Detta kom icke som någon öfverraskning, fast det tydligen var ett upptagande af riksdagens utmaning. Man hade börjat vänja sig vid utsikten till det värsta. Redan 4 april hade f. statsrådet Astrup, hvilken såsom medlem af stortingets komité för militärärenden deltagit i en besiktning af krigsmaterielen, fästningarna och örlogsvarfven m. m., i stortinget interpellerat regeringen angående den extraordinarie försvarsbudgeten, därvid han betonade, att det nu vore en lifssak för Norge att ha sitt försvar i ordning, och hänvisade till den betydliga utvecklingen af Sverges krigsväsen under de senaste tio åren.
Meningen vore hufvudsakligen att i hast förstärka Norges krigsflotta, som ju fortfarande är betydligt underlägsen den svenska. 12-millioners-lånet skulle — vid sidan af en af regeringen föreslagen extra försvarsbudget å sju millioner — afses till anskaffande af krigsfartyg samt till åtgärder att försvara inloppen till de större städerna.
Beträffande Norges motståndskraft till lands, så lär den icke vara att förakta. Armén kan uppbringas till 90,000 man. Ett par månader före urtima riksdagen 1892 betonades det i ett svenskt militärorgan, att Norge sedan flere år eger en värnpliktshär, visserligen ej så stor på papperet, men att massan af den vapenföra befolkningen undergått 4 till 5 månaders vapenöfning, och att, ehuru Norge förhåller sig till Sverge som 2 till 5, det dock kan, om unionstvisten går till krigsförveckling, uppsätta en större fältarmé än vi. Sedan dess ha vi fått de 90 dagarne med tillbehör och konsekvenser; men däraf ha vi väl ännu icke hunnit bli så rysligt mycket starkare. Tager man därjämte hänsyn till den frivilliga folkbeväpningen i Norge — målet är, sedan det Åkerhjelmska
