Oskar II kunde ju sålunda tyckas hafva goda utsikter att segra i rättskriget med stortingets flertal. Men kommer han ända att lida ett nederlag, som kanske blir ödesdigert för hans dynasti, skall en oväldig eftervärld medgifva, att det icke var så lätt för en enda menniska, vore han ock en god och rättvis konung, att stå imot det samlade trycket af tre statsmakter — regering, riksdag och press.
Man borde för den skull här lika mycket af medkänsla som af vördnad hålla inne med anmärkningar mot konungen.
Önskligt vore imellertid, att en modig man kunde lyckas vinna konung Oskars öra för ett råd att vädja till nationen i ändamål att utröna, hur mycken sanning ligger i talet om att hela Sverge gillar de storsvenske junkrarnes unionspolitik. Vid en sådan folkomröstning skulle hvarje myndig svensk man ega att deltaga med en röst. Då det här icke gäller ett uttalande för eller mot vissa klassintressen, som ju representeras af riksdagen, men att utröna hvad folket tänker i en nationel lifsfråga, så skulle kungen få ett ojäfvigt vittnesbörd om sanningen.
För krigiska bedrifter återstår ingen ära att vinna hvarken af furstar
eller folk. Allra minst ha vi svenskar något äreglitter att vänta af ett
nesligt öfverfall på våra norske bröder, för att slå ned dem och beröfva
dem det bästa de ega — rätten att lefva sitt eget lif.
Endast hundlydnad skall kunna bringa vår värnpliktige ungdom att vara med om ett slikt illdåd. Utom de dumme och råe skulle hvarje svensk, som måste deltaga i detta röfvaretåg, gå med motvilligt sinne och en slappande känsla af djupaste skam. Ingen intelligent man skulle frivilligt följa de viljelösa hopar, som föstes ut att bränna och mörda i vår fredlige grannes hem.
Massan af Sverges folk står ännu så lågt, att den lika litet som någon af de stora värnpliktsnationerna skulle vägra att göra bödelstjenst äfven åt revolutionäre maktegande, om de därtill blefve befalde.
Vår beryktade svenska läskunnighet, som får gå för bildning, gör här hvarken från eller till — hufvudsaken är icke att utan hur det läses.
Millionerna äro här som i de stora militärstaterna, särskildt Italien och Ryssland, försoffade — icke af den 8o-åriga freden, som snobbarne säga, utan af släp, fattigdom och hopplöshet.
Räddningen vore att efterlikna norska folket i dess intresse för samhällsnyttiga reformer. Undergången vore, om denna lifskraftiga nation skulle påtvingas vår upplösande reaktion — vi skulle båda ruttna bort och försvinna bland folken.
