Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39
FRED MED NORGE

öfverheten, fullgör sin tvungna vapenöfningsplikt, fast med det orubbliga samvetsbeslutet att icke låta sig tvinga att begå något människomord.

Den unge mannen svarade, att han inte ändamålslöst ville göra sig märkvärdig.

— Låt vara, genmälde fadern, att din protestskrift genast kastades i papperskorgen. En bevittnad afskrift kunde dock vara bra att ha på fickan, när allvarets stund är inne. Vid vägran att bruka ditt vapen blir du i krigstid dömd till döden och genast afrättad. Men hade din skrift framlagts inför krigsrätten, skulle din vägran icke kunna anses hvarken som trots eller feghet och följaktligen icke ens enligt krigets barbariska kodex kunna tjena som motiv för en dödsdom.

— Kunde så vara, medgaf sonen, men icke uträttar man något, tillade han, genom att ensam intaga en undantagsställning.

— Nå, hur ämnar du göra, om du kommenderas att gå med i ett anfallskrig mot Norge?

— Jag marscherar enligt order, men siktar icke på någon, och undviker att göra något slags skada. Om jag dödas af en svensk eller norsk kula, kan ju vara alldeles likgiltigt, jag har gjort hvad jag kunnat.

— Men detta skulle stämplas som förräderi. Vore inte en öppen och djärf vägran bättre?

— Andra må döma hvad de vilja — jag har följt order så långt det varit mig möjligt. Om jag handlade mot mitt samvete, skulle jag känna mig som förrädare. För att stå väl med dem, jag kunde bero af, skulle jag ljuga och hyckla. Det gör jag inte. Du har lärt mig sanning, far — att vara sann mot mig själf och mot min nästa.

*     *
*


Denna lydnadskänslans makt t. o. m. hos intelligent ungdom utgör en viktig garanti för vederbörande, att man icke skall lida brist på offer åt fosterlandet.

En annan sak är, hvad man kan uträtta genom att kommendera Sverges unge män till strid mot Norges.

De förre gå, tänkande att vi kanske ha orätt eller åtminstone tvekande om vi ha rätt.

De senare möta sina fiender med mod och beslutsamhet, hänförda af ett klart medvetande om sin rättvisa sak och lågande af harm mot inkräktarne.

Det kan icke varda annat än förbannelse af en politik, som leder därhän, att Sverges ädlaste unge män, hvilkas afsky för kriget och kärlek till freden blifvit deras religion, tvingas att lemlästa och döda sina norske bröder, medan de därmed veta sig gå själfviske våldsmäns ärenden mot dem, som försvara hus och hem, frihet och rätt.

*     *
*