Att detta betraktelsesätt stämplas som osvenskt, får man finna sig i.
Själfviskhetens ideliga beskyllningar mot osjälfviskheten invärka helt visst på allmänhetens omdöme.
Hos de stränge domarne, som i hån eller fördömelse fara ut mot välmenande »samhällsförbättrare», äro oftast de fruktansvärda strafforden blott omklädnaden för fullt medveten humbug.
Sammaledes förhåller det sig med patentpatrioternas beskärmelser mot de svenske män, som intresserat sig för unionens upprätthållande och befästande genom rättvisa mot Norge.
Sådana svenske män sägas vara en »skam» för sitt land, öfver hvilka landsmän måste »blygas» o. s. v., fast vederbörande tuktomästare, undantagandes en och annan otillräknelig, i själ och hjärta icke alls tro på det ofosterländska fördärfvet hos de bestraffade radikalerna.
Men den okritiska allmänheten bestickes lätt af de ständigt återupprepade beskyllningarna.
Man borde dock förstå, att just det är svenskt att göra vårt land aktadt och afhållet öfver allt i världen och i synnerhet hos det andra unionsfolket, samt att detta endast är möjligt genom humanitet och rättvisa, men aldrig genom en högljudt pockande själfviskhet.
Det ena närmar och enar, det andra aflägsnar och söndrar.
Det ena tryggar Sverges och Norges oberoende, det andra ödelägger dem båda.
Några å sid. 7—8 öfverhoppade meningar refereras här, på det intet af vikt må bli förbigånget.
Först (17 april) ingaf svenska regeringen till den norska ett anbud på två norrmän i det nya ministeriella rådet, hvilket kort därefter (15 maj) uppfiffades till tre!
Då förslaget åter upptogs 1891, visade det sig af de officiella handlingarna, att svenska ministären gått in på att norrmännens antal i det ministeriella rådet skalle få bli tre, utan att längre såsom riksaktsbestämmelse hålla på utrikesministerns oföränderligen svenska nationalitet. Nu förklarades imellertid tillika af hela svenska statsrådet, att »hvarken riksakten eller någon annan unionel lag medgifver Norges deltagande i de ministeriella ärendenas behandling», att det i själfva värket icke fins någon anledning att öppna plats i det ministeriella rådet för flere än två norske ledamöter, och att i hvarje fall förutsättningen var, att föredragningen af hit hörande ärenden »framdeles tillkommer den medlem af svenska statsrådet, som är chef för utrikesdepartementet».
Att de norska statsråden under tystnad, alltså utan gensägelse, åhört dessa mot Norge förnärmande uttalanden af svenska ministären, föranledde en missbilligande dagordning af stortinget (med 59 röster mot 55) och som följd däraf Stangs fall.
