Sverge hade skördat bittra frukter af sin onaturliga stormaktspolitik. Finland och Pommern voro förlorade. Med Finland följde Åland och det svenska Västerbotten in till Torne och Muonio älfvar. Moderlandet låg på sitt yttersta. Napoleon skref till ryske kejsaren Alexander I, att Sverge vore en döende, som man icke borde röra vid, innan allt var slut. Ryssarne hotade Stockholm, och en norsk armé stod vid vår västra gräns. Så såg det ut 1809.
Då kunde norrmännen ha gifvit oss banesåret. Men i stället slöto de vapenstillestånd med vår armé, så att vi med samlade krafter kunde rädda vårt land.
»Med tårar i ögonen» bad Platen den norske öfverbefälhafvaren prins Kristian August hjälpa Sverge genom att möjliggöra en förening med Norge. »Jag beder E. K. H. betänka, att om Sverge dukar under för den ryske kolossen, har ordningen kommit till eder. Ni skall krossas och tillintetgöras som vi. Men skall ni väl tillåta vår undergång för att sedermera själfva falla offer for barbarerna?»
Riktigt taladt af Sverge och rätt handladt af Norge.
Men hur visade svenskarne sin tacksamhet för det räddande handtaget 1809?
Genom att 1814 bryta in i Norge med en krigshär för att underkufva vårt fredliga och frihetskära grannfolk. Våldsplanen misslyckades. Och sedan hindrade den svenskar och norrmän att lägga ömsesidigt förtroende i grunden till deras union.
Karl Johan, som 1810 valts till svensk tronföljare, vände sig med svenska, ryska och tyska trupper mot Danmark i slutet af 1813. Efter ett kort krig, i hvilket Norges stridskrafter icke deltogo, följde freden i Kiel 14 januari 1814, då danske kungen Fredrik VI afstod Norge till kungen af Sverge.
