krigsstyrelse, egen här och flotta, egen värnpliktslag, egen armé- och marinförvaltning, egen generalstab och egna kommandoexpeditioner.
Gemensamheten gäller allenast kungen och försvaret.
Utom statsinrättningarna, som i väsentliga delar skilja sig från hvarandra, äro olikheterna mellan de båda folkens samhällsförhållanden mycket stora.
Sverge ligger närmare Ryssland och Kina, Norge ligger närmare världshafvet och Amerika.
De kunna icke draga jämt hvarken inåt eller utåt, med mindre Sverge drages till västerns folkvälde eller Norge till österns beskyddare.
Meningen vore nu att med våra bajonetter få de frihandelsvänlige norrmännen förtullade.
Så skulle vi nå den sanna likställigheten.
Utrymmet medger icke något ingående på den långa räcka af äldre
unionstvister, — adelsväsendets och ståthållareskapets afskaffande i Norge,
norska nationens årliga firande af sin demokratiska grundlag, dess anspråk
på egen örlogsflagg, stortingets ståndaktiga hållning mot konungamakten,
m. m., — i hvilka strider norrmännen alltid slutligen kommit till sin
rätt, sedan de steg för steg måst arbeta sig fram, under det svenska
matktegande hotat dem med våldsamma ord och åthäfvor.
Förbigående dessa redan lösta stridsfrågor, uppehålla vi oss här vid det brinnande intresset för dagen.
Det var en olycklig stund för tio år sedan, då svenska regeringen beslöt ändra vår utrikesstyrelse, utan att dessförinnan ha gjort en rättvis öfverenskommelse med Norge. Folkligt sinnade män stodo då, 1885, i spetsen för båda landens regeringar, Themptander i Sverge och Sverdrup i Norge, och bägge kunde stödja sig på ett flertal i hvardera riksförsamlingen. Men denna gynsamma omständighet kom icke unionen till godo. Sverges konung och riksdag antogo en sådan förändring af vår grundlag, att utrikesstyrelsen kom under större kontroll å Sverges sida, utan någon hänsyn till det andra unionslandets intresse. Var det förut illa stäldt med den i riksakten garanterade själfständigheten för Norge, så blef det nu ännu sämre.
Enligt regeringsformens 11 § skulle ministeriella mål — sådana ärenden som med vissa undantag angå rikets förhållande till främmande makter — beredas af konungen på sätt honom syntes lämpligt och därefter af utrikesministern föredragas. Denna föredragning skulle ega rum inför konungen i närvaro af någon annan statsrådsledamot. Stadgandet innebär, att ingen var ansvarig for utrikesstyrelsen. Nu ändrades detta, så att ifrågavarande ärenden beredas af utrikesministern och föredragas af honom inför konungen i närvaro af statsministern och någon annan statsrådets ledamot. Alltså är utrikesministern i detta hänseende
