bättre än sjelfva talet; än höjer et uttryck, än fyller dess brist, än skyler den tydlighet det förmycket skulle äga. Hans ton var släpande; hans åtbörder tvungne. Detta gaf åt hans skämt et tycke af öfverläggning, som gör at et infall aldrig roar fast det är roligt, altid sårar när det är fritt. Hans skick tycktes säga vid hvarje infall: hör huru quickt! och sedan han fällt det: skrattar Ni ej? det tycktes varna en för at rådna; och därför rådnade man åt alt. Det oskyldiga blef tvetydigt, och det tvetydiga plumpt. Snart började nu alla Solfjädrar at flägta, alla pannor at rynkas, alla munnar at gäspa. Fruntimren fingo migraine, och gingo ur rummet den ena efter den andra. Karlarne började andra samtal. Den misslyckade Skämtarn smög flat sin kos, och Värden gaf honom tilkänna med en betydande mine, at man undanbad sig hans återkomst.” — Det är likväl visst, at den senares skämt, hvad Saken angick, icke sårade Sederne mer än den förres. Skillnaden låg i Sättet.
Enligt tilkännagifvande i Prenumerations Sedlarne, hade man först ämnat at utgifva dessa Arbeten under en allmän Titel af Den Svenske Anacreon; et namn, som redan länge blifvit tildeldt Författaren, men kanhända ej nog ärofullt. Det är sant, desse skalder hafva båda sjungit om samma ämnen, om Vin och Kärlek; båda sjungit förträffligt; men detta är alt hvad de äga gemensamt. De hafva målat på samma duk, varit ingifne af samma Anda; men för öfrigt hvad olikhet i teckning, i färgor, i figurernes former, deras ställningar, Scenens val! Den ena öm, ljuflig, intagande, fin; den andra yr, häftig, förvånande, rik.
