Sida:Fredmans Epistlar.djvu/118

Den här sidan har korrekturlästs
103


Hå ja ja ja, det är så, ja!
Slå eld på min pipa, ge mig mera.
Flickans skål uti tankarna,
Fast hon har kostat mig bra.

* * *

Ja jag har gett hänne skänker och guld;
På barnhuset skaffa jag Barnet;
Barnet det dog; med Calas på dess mull
Jag söp Dödgräfvaren full.
Ofta ha Paltarna gått på patrull
Jag har då friat det lid’liga skarnet,
Vågat för hänne båd’ ryggbast och hull,
Och slagit de hjeltarna kull.
Men, min Anna Greta! men!
Nu är jag lik fogeln snärd i garnet.
Som vil ut til sin frihet igen,
Och har knapt döden til vän.

* * *

Slå i åt mig; kanske smärtan förgår
Af safternas ljufliga syra.
Tårarna rinna på näsan; Gutår!
Mitt hjerta bättre nu mår.
Knapt har jag lefvat i femtio år,
Dock kan jag tryggt för Er alla bedyra,
At sådant Finkel som jag söp i går.
Är kostligt mot kärlekens sår.

Dryp
G 4