Sida:Fredmans Epistlar.djvu/124

109

Hännes hals en rutig duk,
Af brandgult silke höljde,
Och dess barm så hvit och mjuk
De yra lustar döljde;
Håret hängde
Och sig flängde
Uti mörka bucklor fritt;
Tröjan spänder
I små ränder
Skifta rödt och hvitt.

* * *

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
Med Pontac öfverslagen,
Sprang in i krogen, fуlde en kopp
Med fin likör för magen;
Sockerskorpan til sin suр
Såg man den sköna nu bryta;
Astrild brann i glasets djup,
Och Bacchus på dess yta.
Nu fick alt en ny natur,
Ny frihet, lust och lycka,
Från en rik med silfver-ur
Til Tiggarn vid fin krycka.
Ullas miner,
Öl och viner
Ge en Guda frögd. Gutår!

Slikt