Undan för tusen! det pinglar och slår i
klockstapeln vid Olof; karln är borta ren.
Pitsch! hör han smäller med piskan i sten,
Och ger spårren med sitt högra ben.
Men mina tårar, mitt hjerta til men,
Börja tillra; här står jag arma, nu allen.
Mutter på Wismar är stelnad och klen,
Nu med Änglar delar hon sitt sken.
Sådan Madam
Ta mig fram,
Som nånsin borgar så mycke;
Nu är hon kall
Som Cristall;
Mitt bröst des fotapall.
Hännes fägring vann mitt tycke,
När hon satt vid krogdörn ibland,
Med bindmössa, krusadt stycke,
Och et glas i hand.
Hännes ögon jag berömmer,
Men dess hvita barm, Hi, hi!
Gör at jag alt skönt fördömmer,
Och vil ensam bli.
