Sida:Fredmans Epistlar.djvu/240

225

Håret som bland pärlor knyts,
Uti mörka bucklor bryts;
Blodet spritter;
Ögats eld förbyts.
Bröstet sväller högt, och hvar gång Nymphen andas,
Blixtrar fram et kors, et halskors af rubin.
Framför bröstet flor och blommor sammanblandas;
Tröjan snörd och lifvet är af Carmosin.
Knapt Apellis pensel fin
Bildat har så skön Cousine.

* * *

Movitz i sin andakt dör,
När han sist i vågor strör
Tvänne prickar
Med et flor framför.
Märk hans eld är fin och stor;
Täckt de gömmas i et flor.
Gubben nickar,
Och på Nymphen glor;
Nymphen hon småskrattar, runkar hufvud, tiger,
Lossar på sit pärlband, knyter sin salopp,
Fläktar med solfjädren, sen med små intriger
Narrar gubben från sin tafla stiga opp,
Där han i sin blomster-knopp
Bildar Fröjas vackra kropp.

N:o 67.

P