Sida:Fredmans Epistlar.djvu/275

260

Och höll mot Morgonrådnans gyldne rand
Sin svarta hand.
Och nedanför bland Fartyg vid bron,
Holländarn än ej, med permission,
Hint sina Permissioner knäppa hop,
Vid Tuppens rop.
Ej minsta, knark i blockar och tåg;
Så tidigt at Besökaren såg
Hur’, under det luften blef kulen och hög,
Fiskmåsen kring masterna flög.
Så dags at Bergen ren i krakel,
Tog sig en half och dito en hel.
Och Summa summarum, tre qvart uppå tu
Slog klockan nu.

* * *

Vasserra! hvad den Bergen han svor;
Fan sjelf mest in i Oboe for;
Han ville blåsa, men ogörligt, nej!
Det stämde ej.
Et rör så propert, blankt som en dag,
Af svarfvad Björk med Mässings-beslag,
At det ej gaf sin klara kammar-ton,
Säj mig reson.
Lång-Anders i sin randiga rock,
Vid Basfioln stod grönögd och tjock,
Och svor på sin tumme til kropp och til själ,
På stunden slå Krögarn ihjäl.

Gräl-