Om Riddarväsendet.
Ordet Chevalier, som härleder sig från franskan, betyder
egentligen kavallerist, ryttare, krigare till häst. Emellertid
hafva vi i denna afhandling tagit ordet i den mening det
sedermera erhöll, då det betecknade de riddarordnar, som
under medeltiden uppblomstrade i större delen af Europa och
hvilkas väsende och lagar vi här skole beskrifva. Visserligen
äro dessa lagar redan längesedan aflagda, men ännu kan man
skönja spåren af dem, och utom den förändring, som
kristendomen verkade, har ingenting så skarpt skiljt två tidsåldrar från
hvarandra, som just upprättandet af riddarordnarne. Då vi
nu skola försöka att mera såsom filosofer än som fornforskare
afhandla detta ämne, nödgas vi gå något långt tillbaka i
dess historia.
Ända från den första tid man i krig begagnat rytteri, blef ryttaren, som också hade att sjelf underhålla sin häst, mera ansedd än den till fot tjenande soldaten. Sjelfva konsten att styra sin gångare under den vilda striden gaf Domitor Equi en högre rang, liksom den nödiga kostnaden, som åtföljde detta krigssätt, bevisade egerens större förmögenhet. I många krigiska stammar finna vi också ryttarne utmärkta såsom en särskild klass i staten och hänvisa endast på det gamla Roms Equites, hvilka stodo mellan senaten och det öfriga folket, eller till nya Spaniens eröfrare, hvilka enligt gammalt bruk gåfvo ryttarne dubbel andel af bytet. Under medeltiden antog denna utmärkelse en egen storartad form. Ryttarne blefvo icke endast aktade för deras rikedom och skicklighet, utan de förenade sig till en särskild orden, i hvilken konungar såväl som deras fattigaste undersåtare ansågo för en heder att blifva upptagna. Denna orden styrdes af lagar, som måste till enthusiasm stegra den krigiska andan hos dess
