medlemmar, hvilka också glödde för ära och rykte. De, hvilka sträfvade efter denna utmärkelse, kunde endast efter en lång och sträng pröfning, under hvilken tid de såsom novicer fingo uppfylla chevaleriets alla fordringar. Ridderskapet var det mål, till hvilket hvarje ädel yngling sträfvade, och för att förtjena denna värdighet, hvilken endast den som var modig, tapper och dygdig kunde erhålla, fordrades att man, under en långvarig pröfning, skulle förblifva i en underordnad ställning såsom väpnare åt någon utmärkt riddare och noga bemärka dennes uppförande såsom blifvande föredöme för sitt eget, och under denna tid iakttaga den största blygsamhet, ödmjukhet och måttlighet, tills kallelsen erhölls att äfven utöfva högre pligter.
Hos alla stammar har det varit brukligt att antaga en bestämd tid, då ynglingen skulle tillåtas deltaga i de fullvuxnas samqväm och då honom tillföllo alla de förmåner, hvilka tillkommo denna klass. Att denna öfvergång skulle helgas genom särskilda ceremonier, ligger i sakens natur. Det är hvarken något för våra götiska förfäder egendomligt eller dem uteslutande tillhörigt uti det sätt, hvarpå dessa förmåner och rättigheter tilldelades. Vi måste i de säregna drag, som utmärkte chevaleriet, i de öfverspända, svärmiska och nästan heliga föreställningar, som medföljde det och bildade en märkvärdig motvigt mot tidens råhet, söka de egenheter, hvilka göra riddarväsendet till ett värdigt föremål för vår uppmärksamhet. Man har, efter Taciti yttrande, ansett chevaleriet härleda sig från de germaniska stammarna. “Alla staters angelägenheter”, säger denne författare, “afgöras af dess medborgare i full rustning. Men ingen får bära vapen eller kläda sig i krigsdrägt, utan tillåtelse. En af hufvudanförarne, fadren eller den närmaste slägtingen åligger det att införa ynglingen, i församlingen och då gifva honom sköld och lans. Dessa vapen anses tillhöra mannsåldern och är den första utmärkelse, ynglingen erhåller. Förut är han blott medlem af sin familj, men från denna stund tillhör han staten.” Taciti Germanica.
De skandinaviska sagorna bekräfta detta och innehålla berättelser om flera ridderliga bedrifter, utöfvade af dessa län-
