Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/480

Den här sidan har korrekturlästs
465

ders kämpar, hvilka tyckas hafva utgjort en förening, liknande chevaleriet. Säkert är, att de följt just det lefnadssätt, som utmärkte riddarne, och att de vandrade från hof till hof, från land till land, för att med lika ifver söka lycka i kärlek och strid. Det skulle icke blifva svårt att redan från denna aflägsna tid härleda flera af de seder och bruk, som infördes af de götiska invandrarne i det sprängda romerska rikets särskildta delar, tills de der ingingo i chevaleriet. Tacitus underrättar oss, till exempel, att det var brukligt hos Germanerne och isynnerhet hos Catti, att hvarje ung kämpe lät hår och skägg växa och icke raka sig förr än han utmärkt sig genom någon större vapenbragd. På samma sätt måste den, som önskade erhålla riddarslaget, nyttja en hvit vapendrägt och sköld utan valspråk, tills han genom någon djerf och utmärkt handling gjort sig förtjent af något utmärkande igenkänningstecken, såsom synes af Don Quixote de la Mancha, en källa, som aldrig felar. Om någon skulle anse detta exempel för långt sökt, så kunna vi äfven anföra ett, som ligger närmare. Den germaniska kämpen plägade före striden pådraga sig en armring i form af en kedja och icke aftaga đen, innan han slagit en fiende. Läsaren behagade nu genomläsa följande utdrag ur den fransyska romanen, Johan de Saintré, skrifven 1459, och hvilken antages vara grundad på sanna händelser[1]. Här finner man samma bruk. Styckets hjelte jemte fyra riddare och fem väpnare gjorde ett löfte att bruka hjelmar af en ovanlig form, och skulle riddarne begagna hjelmgaller af guld, men väpnarne af silfver. Sålunda utrustade skulle de under tre år resa från hof till hof och, hvarthän de kommo, utmana ett lika antal riddare och svenner att med svärd och lans försvara deras damers skönhet. På venstra skuldran buro hvar och en af dem sin dams bild, fästad med en kedja, och de kunde icke blifva löste härifrån, förrän de

  1. Vi anmärka här engång för alla, att vi alla icke tveka att andraga ställen ur medeltidens romanser och folkvisor, såsom bevis för tidens seder och bruk. Deras författare, likasåväl som den tidens målare diktade intet, utan aftecknade samtidens seder. Men Johan de Saintré är ännu mer trovärdig, emedan den lärer innehålla hufvudsakligen blott sanna händelser, ehuru omklädda.
Frey. VIII.30.