468
gällde sjelfförsvar) af dess prester att stegra modet hos krigarne.
De böcker af gamla Testamentet, hvilka Ulphilas icke ville öfversätta, emedan han fruktade, att de skulle alltför mycket uppdrifva den redan förut vilda krigslystnad, som herrskade hos de gamla Götarne, blefvo nu begagnade att upplifva det fallna modet hos deras efterkommande. Seger och ära pä jorden och en evig sällhet efter döden lofvades åt de kämpar, hvilka stridde mot de otrogna. Och kan man tadla dessa prester för ett dylikt löfte, då man erinrar sig att Saracenerne bemäktigat sig nästan hela Aquitanien, och att vi kanske hafva Carl Martels, Pipins och Carl den stores tapperhet att tacka för att icke halfmånen röfvat Europas skönaste länder? En brinnande gudsfruktan verkade då gemensamt med den ädlaste af alla jordiska känslor — kärleken för fosterlandet och dess frihet.
Men det romerska presterskapet, hvars klokhet liknat ormens, insåg fördelen af att förvandla den tillfälliga ifver, som sporrade dem, hvilka stridde mot de framträngande otrogna, till en bestämd och fast grundtanke, som skulle förena de gamla Götarnes och Germanernas krigiska inrättningar med den kristna tron och dess ceremonier. Tillåtelse för den unga ädlingen att bära vapen erhölls icke längre på krigiskt sätt, och icke heller öfverlemnades honom svärdet och lansen i närvaro endast af stammarnas höfding och äldsta, utan detta blef en religiös handling, som helgades af kyrkan och medförde förbindelsen att försvara henne. Det ålåg novicen att natten före den dag, han skulle dubbas, vaka i full rustning på helgad grund eller i kyrkan, och ikläda sig en hvit drägt liksom kyrkans neophyter. Utom detta vakande tillkommo äfven fasta och bigt och badande, hvarigenom den krigiska akolythen hade att genomgå ungefär samma bruk, som kristendomens invignings-ceremonier. Han åtföljdes af faddrar, som blefvo löftesmän, och han skulle uppfylla riddareden, liksom dopet skulle närvaras af faddrar och dopvittnen. Sjelfva akten skedde i kyrkan, då omständigheterna sådant tilläto, ock de vapen, som den unga krigaren ikläddes blefvo välsignade af presten. Sedan ålades riddaren att försvara den heliga
