kyrkans rättigheter, att vörda dess tjenare oeh inrättningar, och att lyda Evangelii föreskrifter. Ja ! denna förening mellan chevaleriet och religionen blef så innerlig, att riddarskapets särskilda grader ansågos ega motsvarighet inom kyrkans embeten och riddaren erhöll stundom biskopens rang, rättigheter och skyldigheter, likvisst icke i Sverige helt och hållet, hvarest till exempel en biskop tilläts fara med 30 hästar, men riddaren endast med 6. Vid hvilken tid man emellertid började detta förvrängda inblandande af andliga ceremonier i en fullkomligt krigisk orden, torde vara lärorikt men svårt att utforska. Under Carl den stores tidehvarf var invigningen ännu fullkomligt civil, men redan långt före korstågen hade den erhållit det kyrkliga skaplynne, vi nu omtalat.
Följden af denna förening mellan de religiösa och krigiska känslorna skulle nödvändigt verka förderfligt på de förra. Riddaren antog krigsyrket, men antogs såsom i tjenst hos fridens Evangelium, och han betraktade alla slags kättare och hedningar såsom fiender, hvilka han, i egenskap af Guds krigare, borde anfalla och döda, hvar han än träffade dem, och utan annan orsak, än trosskillnaden. Visserligen ålades honom uti riddareden sedolärans bud, samt att försvara kyrkan och utrota kätteri och otro, men det är vanligt, att menniskorna dagtinga med sina samveten och försvara förbrytelser mot religionens moralbud genom dubbelt nit för dess abstrakta läror. Under medeltiden kunde man se sådant i system, ty kyrkan betraktade en bedrift mot de otrogna såsom en handling, hvilken uppvägde det gröfsta brott.
Den anda, som herrskade under riddartiden, måste göra det nit; som lifvade dessa ordensbröder; glödande, ofördragsamt och öfvermodigt. Om någon otrogen, säger en gammal författare, skulle för en prestman bestrida den kristna trons sanning, skall han försvara sig med motbevis, men riddare anstår icke att gifva andra skäl, än att stöta sitt svärd sex tum i denna otrognas fördömda inelfvor. Äfven den aktning och uppmärksamhet, man var skyldig damer af högre stånd, försvann om de voro otrogna. Den ryktbare Sir Bevis af Hamptoun svarar de sändebud, som den sköna prinsessan Josianna sänder honom med en bjudning till hennes stat:
