Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/490

475

åter finna någon, som ville ingå äktenskap med henne, om hon också var utmärkt för skönhet, rikedom och börd. (Taciti Germania). Den fruktan och dyrkan, med hvilken den germaniska ynglingen betraktade sin tillämnade brud, blef tillgifvenhet och vördnad hos mannen mot herrskarinnan öfver hans hus, som äfven delade hans mödor. Den gifta qvinnan bibehöll den ställning i samhället, som kärleken redan gifvit den unga flickan. ”Ingen”, säger den romerska författaren, ”vågade då göra sig löjlig öfver det heliga äktenskapet eller kalla ett brott mot dess lagar för ett försök att följa med sin tid. Den germaniska qvinnan, sedan hon engång varit gift, försökte sällan att ingå någon ny förening, utan fortsatte, hedrad och ärad såsom enka, att förestå och styra sin aflidne mans efterlemnade familj. Vanan att sålunda förvandla sinnligheten till högre och ädlare känslor samt dessa qvinnors enkla, enfaldiga, dygdiga och stilla seder, gåfvo dem den höga plats i samhället, som det vackra könet alltid innehar, då det utmärker sig genom ett värdigt uppförande, men hvarifrån det nödgas nedstiga under tidehvarf eller i länder, böjda för lättsinniga njutningar. Öfverinseendet af de husliga förhållandena ålåg de germaniska qvinnorna, och männen blandade sig sällan deruti, utom då de genom ålder eller sjukdom voro oförmögna att föra vapen. De skulle deremot deltaga i stammarnas öfverläggningar och hedrades med de presterliga befattningarna. Men qvinnornas inflytande inom en germanisk stam och deras åliggande under striden, kunna bäst fattas genom Taciti ord. ”Germanerne hemta sitt mod förnämligast deraf, att deras slagtordning icke ordnas af tillfället, utan emedan en hel slägt eller klass jemte dess underhafvande alltid fäktar tillsammans. Deras mest älskade barn och dyrbarheter föras i närheten och derifrån höras qvinnornas rop och barnens gråt, hvilka hvarje kämpe anser såsom heliga vittnen, hvilkas beröm han högst uppskattar. Den, som blifvit sårad, söker hjelp hos sin moder eller hustru, hvilka icke tveka att räkna såren och suga upp blodet. Qvinnorna föra förfriskningar till dem, som äro invecklade i striden, och uppmuntra dem med böner. Man berättar att krigshärar, som kommit i oordning och ämnat fly, börjat striden ånyo på