484
höll sig i de angränsade bergstrakterna, hvarifrån han alltid kunde speja och bevaka den främmande besättningen i sin egen borg. Slutligen tillkännagaf en skön engelsk jungfru för sina många friare, att hon skulle tillhöra den riddare, som kunde behålla Douglas’ borg ett år och en dag. Riddaren, som åtog sig detta farliga värf, skötte det med största tapperhet och vaksamhet under flera månader, tills jungfrun, som sörjde öfver hans långa frånvaro, sände ett bud till honom att fritaga honom från hans löfte, emedan hon ansåg honom redan hafva uppfyllt det föreslagna profvet. Emellertid hade han erhållit ett utmaningsbref, hvaruti Douglas skref till honom, att han innan nästa palmsöndag ovilkorligen skulle återtaga sin fäderneborg, om riddaren än vore aldrig så vaksam, och den tappre Engelsmannen ansåg sig icke med heder kunna öfvergifva borgen förr, än denna dag var förbi; men sjelfva palmsöndagsaftonen öfverraskades han af Skottarne och dödades. Den gamle Lord Douglas läste jungfruns bref, som riddaren hade i sitt bälte, och han sörjde mycket öfver den tappre ynglingens död.
Vi veta föga om dessa stolta skönheters lefnadssätt, dessa jungfrur, till hvilka man friade med svärd och lans, hvilkas ynnest måste köpas genom uppoffringar och segrar öfver de mest förtviflade faror och hvilka dyrkades med menniskooffer, liksom de hedniska gudomligheterna. Qvinnorna bildade sig väl då som nästan alltid efter männen, och vi finna äfven, att den tidens damer ofta voro verkliga hjeltinnor. De lärdes äfven vanligen att bota sår, och icke blott hjertats, utan äfven sådana, som svärdet förorsakat, och läkarkonsten kände de flesta väl uppfostrade damer. I den först omnämnda romansen Namnlös och Valentin, samt den likaledes af Fornskriftssällskapet utgifna Iwan och Gawian, finnes på flere ställen omtaladt, huru prinsessor och ädla jungfrur bota sina sårade riddare. Stundom togo de äfven till vapen såsom t. ex. grefvinnan de Montfort, hvilken med stor tapperhet försvarade sin borg mot talrika fiender; så äfven Agnes af March, som under skottska kriget stred mot Engelsmännen; Christina Gyllenstjerna, som trotsade Danskarne. I de svenska folkvisorna förekommer ofta, huru en stolt jungfru drager ut och
