486
grofva och råa utsväfningar. Vi hafva redan omnämnt, att af våra götiska förfäder hade riddarne lärt sig den aktning och tillgifvenhet för det svagare könet, hvilka sedermera bildade sjelfva kärnan i riddarväsendet. Men då de äldre tidernas enkelhet gick förlorad, försvann äfven deras oskuldsfullhet, och ehuru qvinnan ännu dyrkades med lika mycken hänryckning, som i de germaniska skogarna, fortfor hon icke att vara samma rena föremål för denna dyrkan. Man aktade icke längre äktenskapet, och som den unge riddaren vanligen saknade både lust och medel att försörja hustru och barn, valde han sig ofta en älskarinna bland hofvets gifta damer. Visserligen antog man ock, att en dylik förbindelse kunde ega rum i all tukt och ära, och såväl mannen som verlden betraktade den såsom af en helt platonisk beskaffenhet, hvaraf ingen fara kunde uppstå, men naturen hämnade sig för det våld, hvarmed man sökt tvinga henne, och under det att den metafysiska studenten i kärlekens hof påstod, att riddarne eftersträfvade att kyssa sin älskarinnas hand eller mund, och att han icke egde större anspråk på hennes ynnest, njöt man i hemlighet af en kärlek, som hvarken var särdeles ren eller upphöjd. I den förut omnämnda romansen Johan de Saintré förekommer, huru samma grefvinna des Belles Cousines, som håller så långa tal mot de sju dödssynderna, icke endast beviljar sin gode riddare “le don d'amoureuse mercy”, utan börjar äfven sedermera en högst ovärdig och skamlig kärlekshandel med en tjock abbot, hvarvid sannerligen inga högre känslor funnos. En romans, kallad Tirante le blanc, som af Cervantes anses såsom en trogen tafla af riddartiden, tyckes vara skrifven på en bordell, och då man nogare granskar medeltids-dikterna, kan man lätt föreställa sig, att den kyskhet och renhet, som så ofta omtalas, tillhöra dikten, men lasterna verkligheten. Dessa sinnliga utsväfningar tilltogo mycket efter korstågen, emedan de, hvilka återkommo från dessa äfventyrliga färder, hemförde österns förderfvade seder till hämnd för de olyckor, vesterns kämpar förorsakat dess barn. Joinville omtalar, att Ludvig den helige i förtroende beklagat sig för honom öfver de skamlösa utsväfningar, som under hans heliga tåg begingos till och med i hans eget tält och af hans egen omgifning;
