488
kunna vi derpå endast svara, att i sjelfva menniskolynnet finnas de största motsägelser, och att ett säkert sätt att utbreda en last skulle kanske just vara att uppdrifva den motsatta dygden till en onaturlig höjd, då den icke kunde hinnas af den menskliga svagheten. Löftet om ständigt celibat förorsakade inom det katholska presterskapet just sedeslöshet, liksom riddarens högtrafvande och öfverdrifna platonism födde utsväfningar och ett okyskt sjelfsvåld.
Näst Gud och sin utvalda mö skulle le preux chevalier sträfva för sitt rykte och sin ära. Det ålåg honom att uppsöka farliga äfventyr och att aldrig vika för några hinder. Här var icke endast fråga om en lugn och modig tapperhet, nej! det gällde oftast ett fanatiskt svärmeri, och riddarne valde de mest outförbara, onyttiga och vidunderliga företag för att utmärka sig, och man hade äfven vissa högtidliga tillfällen, då den ridderliga enthusiasmen särskildt påkallades, hvaribland må nämnas tornerspelen och de högtidliga festerna, då vanligen riddarlöften afgåfvos.
Tornerspelen utfördes och bivistades af Europas ädlaste ynglingar, och det var förgäfves, som den kristna kyrkans föreståndare förbjödo dessa farliga nöjen, hvilka ofta förorsakade stora olyckor. Påfvarne, hvilka man eljest ovilkorligen lydde, kunde väl leda chevaleriets krigiska anda; men icke undertrycka den; de kunde åstadkomma korståg, men icke afskaffa tornerspelen. Till och med klerkvännen Magnus Ladulås lydde icke i detta hänseende den påfliga befallningen, ty under hans regering blefvo de först allmänna i Sverige, ehuru de enligt rimkrönikan skola funnits här redan under Erik Läspes tid.
(Forts.).
