Om Riddarväsendet.
Bearbetning efter Walter Scott.
(Forts. och slut från nästföreg. häfte.)
I äldsta tiden stredo riddarne vid dessa vapenlekar med skarpa svärd, liksom på valplatsen. Likväl var äfven då antalet af huggen bestämda, och vid allmänna fäktningar vissa reglor fastställda för att förekomma för mycken blodsutgjutelse. I Chaucers ”the knights tale” omtalas följande reglor. Då de stridande kämpade till fots, var det endast tillåtet att hugga åt hufvudet eller den öfra delen af kroppen; antalet af de slag, man fick gifva med svärdet eller stridsyxan, voro bestämda och räknades noga, liksom lansstötarne. Sedermera, då furstarne tillställde tornerspelen, sökte de förekomma dess vådor genom att införa ”arms de courtoisie” — höflighetsvapen, såsom de kallades, bestående af lans med en plåt för udden och trubbiga svärd utan egg. Detta oaktadt skadade sig de stridande ofta genom fall eller stötar och särdeles genom sina tätt åtsittande och tunga rustningar, i hvilka de ofta qväfdes. Vanliga stridsvapen begagnades derföre endast, när riddare, tillhörande särskilda och fiendtliga länder, möttes på utfästad tid och rum, eller när någon riddare afgifvit ett löfte att under en viss tid och på vissa uppgifna vilkor utmana hvarje kommande till strid för sitt land och sin mö. Dessa strider slutades ofta med döden, men de riddare, hvilka utförde dylika löften, emottogos med mycken aktning och stora hedersbetygelser, då de kommo till främmande länder; deras ankomst var ett nöje, en glädje för gammal och ung. Under ett tornerspel vid Berwick träffades riddaren de Lindsay af en afbruten lans, som fastnaglade hjelmen vid tinningen och trängde genom hans hufvud. Riddaren dog efter ett andäktigt bigtande, medan man förgäfves sökte befria honom från hjelmen; men de tappre krigarne, hvilka åskådade uppträdet,
