514
bådo till Gud, att han i sin godhet skulle benåda dem med en så herrlig och ärorik död. ”Gemenligen”, säger Lagerbring i sin svenska historia, ”voro inga delaktiga i dessa farliga lustbarheter, utan de, som voro af förnäm börd; fördenskull ställdes deras sköldar till granskning längs skranket, som omgaf rännarbanan; understundom uppehöllos sköldarne dels af betjenter, dels af andra figurer, och härifrån hafva sköldhållarne sitt ursprung. Man gaf tecken till samlingen genom horn och trumpeter; och deraf har man sett horn med munstycken på hjelmarne, till bevis att slagten var tornervärdig.”
Tornerspelen och vapenlekarne tillställdes dock egentligen endast för nöje, men tidehvarfvet gaf den ridderliga äfventyraren tillfälle äfven till andra och svårare strider. Bruket att afgöra tvister genom tvekamp eller vädja, såsom det kallades, till Guds dom, då utgången af ett envige skulle afgöra, hvem som hade rätt, var redan i de aflägsnaste tider allmänt bland de götiska stammarna. Man kunde utföra en sådan strid personligen eller låta någon annan uppträda i sitt ställe, och detta bruk förskaffade riddarne ofta tillfällen till utmärkelse; helst de genom riddar-eden förbundit sig att försvara dem, hvilka icke sjelfva kunde det. Det är också troligt, att vådan af en så orättvis lag som den, att utgången af en tvekamp skulle afgöra en tvistig sak, skulle minskas något, då det icke torde varit svårt för den oskyldige; som icke kunde försvara sig sjelf, att bland den mängd riddare, som reste omkring och sökte strid och ära, finna någon, som var villig att åtaga sig en dylik sak, ehuru naturligtvis stridens utgång ändock alltid var oviss.
Det var äfven brukligt; att en riddare ställde sig vid någon skiljoväg eller på en bro, för att der med svärd och lans tvinga hvar och en, som skulle förbi honom, att erkänna hans öfverlägsenhet eller hans utkorades skönhet, eller att strida med honom för någon annan uppgifven orsak. Då Alexis Comnenus, sittande på sin thron, emottog korsfararnes hyllning, satte sig en fransk baron vid kejsarens sida. Balduin af Flandern förebrådde honom detta, men han svarade: ”Hvem är då den ohyfsade mannen, som vågar ensam sitta, då blomman af Europas ridderskap står omkring honom?”
