518
som han. I deras närvaro måste han iakttaga den största blygsamhet och den djupaste vördnad. Man lärde honom redan tidigt att hafva aktning för qvinnan derigenom, att han ställdes så nära den qvinliga skönheten utan att erhålla den närmare förtrolighet, som kunde för honom upptäcka hennes svagheter och fel. Denna tidiga tillgifvenhet förvandlades stundom till verklig kärlek, och i romanerna förekommer ofta, att riddaren och hans älskarinna grundat sin kärlek under dessa år. I en kärleksdikt, kallad ”den gyllene tråden”, omtalas att, då en ung fröken skänkte sin fars tjenare flera dyrbarheter, gaf hon åt småsvennen Leofrid, för att gyckla med honom, en enda tråd ur ett stycke guldtyg. För att visa, hvilket värde han satte på äfven den minsta gåfva af henne, skar han ett hål i bröstet och nedlade så nära hjertat som möjligt den för honom så dyrbara trådändan.
Den förut omnämnda grefvinnan des Belles Cousines var icke den enda dame af börd, som företog sig att fullända en sådan hofsvens uppfostran. Men detta alstrade missbruk, och i de storas hof, der flere amåsvenner emottogos, ledde denna sed ofta till utsväfningar, lättja och odygd, i stället för att ynglingarne der skulle förvärfva sig kunskaper och vapenskicklighet. I La Noue’s Discours politiques et militaires, klagas mycket öfver de faror, för hvilka ynglingens seder voro utsatta under den tid, han tjente såsom hofsven. Det oaktadt bibehöll sig denna sed mycket länge.
Då småsvennen genom tilltagande ålder och skicklighet gjort sig berättigad att deltaga i krigets pröfningar och faror, erhöll han riddarordens andra grad och blef escuyer, esquire, knape, väpnare, vapendragare eller i Sverige oftast kallad sven och betecknad med uttrycket ”varaktig” (vapenför) och måste han då, enligt Olaus Magnus, emottaga en örfil med åtvarning att ej mera tåla sådant.
Den efter riddarslaget sträfvande ynglingen, som nu alltid följde någon riddare, fick icke längre tillträde till jungfruburen eller frustugan, och såg vanligen endast vid fester husets damer. Vid större hof funnos väpnare af olika rang, och hvilka hade olika åligganden. Svenner biträdde sin herre i egenskap af på en gång kammartjenare och stalldräng; han
