Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/533

Den här sidan har korrekturlästs

520

skötte och eftersågo hans angelägenheter. Han gaf stora skänker åt riddare och svenner, som besökte honom, ty han ville icke att någon skulle lemna honom utan någon gåfva. Han var vänlig mot alla, men han var kort i sitt tal och bestämd i sina svar. Han hade fyra skrifvare, hvilka alltid skulle vara tillreds, i fall han kallade dem. Serla om aftonen inkom Lorden i matsalen, företrädd af tolf svenner med facklor, hvilka stannade under måltiden kring bordet, och skenet från dessa facklor upplyste salen, som alltid var uppfylld af riddare och svenner, och hvarest många bord voro dukade för dem, som ville spisa. Ingen, som icke fått särskild tillåtelse dertill, fick tala vid Lorden, medan han åt. Han åt och drack föga. Han älskade sång och strängaspel och såg ofta barder och spelmän vid sitt bord. Och innan jag kom till honom, hade jag varit hos många kungar, hertigar och förnäma damer, men aldrig sett något hof, som behagat mig så mycket, som hans, och ingenstädes såg man heller så många tappre riddare ooh svenner, som i hans salar; de gingo fram och åter samtalande om kärlek och bragder; från alla länder kunde man få tidningar hos honom, ty det var en samlingsplats för utmärkta riddare och svenner från verldens alla trakter.”

Under det att modet hos den unge väpnaren upplifvades genom hans omgifning, oeh hans äregirighet stegrades af de samtal, till hvilka han ständigt lyssnade, och medan hans seder förfinades så mycket som stod i tidens makt, och hans förstånd i visst hänseende uppodlades, ålåg honom att fortsätta med de kroppsöfningar, han redan såsom smådräng börjat, och han sysselsatte sig med att kasta boll, slå harpa, tumla sin gångare, spela guldtafvel, pröfva en dust med sina likar och draga på jagt, och jagten utgjorde ett af hans förnämsta tidsfördrif. Falkjagten tyckes likväl egentligen tillhört riddarne, hvarföre det ock heter i folkvisan:

”Riddaren tager hök, och sven tager hund.”

Denna jagt var troligen mycket allmän i Sverige, ty i Vestgöta-lagen stadgas, huru förhållas skall, då annans falk påträffas.

Bonifacius, en författare från medeltiden, talar om svennerna och säger, att de lärde sig att i full rustning hoppa upp