522
parhet och skänkte honom 300 mark i årligt underhåll. Men då Lord Andley återkommit till sitt tält, kallade han de fyra väpnarne och tilltalade dem, i närvaro af sina anhöriga och underhafvande, på följande sätt: ”Prins Edward har skänkt mig ett årligt underhåll af 300 mark, men denna gåfva har jag icke förtjenat, ty jag har föga uträttat. Mina herrar, denna belöning tillkommer egentligen dessa fyra tappra ynglingar, och jag afstår derföre åt dem den gåfva, som blifvit mig skänkt.” Och alla riddarne ansågo Lorden hafva handlat ädelt och ridderligt. Då prinsen fick höra att Lorden bortskänkt hvad han gifvit honom, frågade han orsaken dertill. ”Ers Nåde”, svarade Lord Andley, ”dessa fyra väpnare hafva följt mig troget i flera farliga strider och under dagens fältslag hafva de räddat mitt lif. Utan deras tapperhet och mod hade jag icke kunnat uppfylla mitt löfte att vara den förste och siste i striden; de förtjente derföre bättre än jag denna belöning.” Svarte prinsen gillade då hvad Lorden gjort, men för att icke öfverträffas i frikostighet, skänkte han honom ytterligare ett underhåll af sexhundrade mark. Denna händelse visar, att riddarne visste att löna sina svenners trohet, men vi lära deraf ännu en sak, som bör särskildt anmärkas.
Oaktadt väpnaren egentligen endast utgjorde en förberedelsegrad till riddarvärdigheten, så finna vi att många ädlingar nöjde sig med att hafva uppnått detta steg och att, ehuru de utmärkte sig genom bragder, de aldrig blefvo dubbade till riddare eller sträfvade derefter. Ingen af de nyss omnämnde fyra väpnarne blefvo riddare efter slaget vid Poitiers, ehuru deras börd och bedrifter otvifvelaktigt berättigade dem dertill. Orsaken tyckes hafva varit den, att det ofta torde varit mera beqvämt och föga mindre ära att alltid förblifva en blygsam och icke afundad väpnare, än att erhålla riddarslaget, då man saknade tillräcklig förmögenhet att bestrida de utgifter, denna värdighet medförde. Sannt är väl, att i theorien var den simplaste riddare jemngod med sjelfva fursten, men i verkligheten sjönk deras anseende stundom ända ned till det löjliga, då riddarne saknade medel till egen utrustning eller sina följeslagares underhåll. Många tappre ädlingar förblefvo derföre vapendragare och tjenade antingen någon prins eller an-
