sedd adelsman, eller ock lefde de i ett fullkomligt oberoende, samt mönstrade och förde sjelfva sina underhafvande till striden. Efter hand försmådde en sådan mängd svenner af vapen, såsom de då vanligen kallas i våra handlingar, att söka riddarevärdigheten, så att derigenom den stora rangskillnad, som ursprungligen fanns mellan riddaren och svennen, småningom minskades och nästan försvann. I Sverige, hvarest de genom rusttjensten kunde åt sina gårdar förvärfva samma skattefrihet, som tillkom riddarne, och hvarest alltid ett jemnförelsevis stort antal ädlingar förblefvo svenner eller män af vapen, finna vi att de njöto ett allmänt anseende och lefde ett fullkomligt oberoende lif. De blefvo riksens råd, och alla tidens vigtigare urkunder äro undertecknade såväl af riddare, som af ”svenar af vapn.” En af orsakerna dertill torde också varit den, att här sällan någon annan än konungen, furstarne eller riksföreståndarne dubbade riddare, och ehuru dessa stundom slogo ända till fyrtio, ja! sjuttio riddare på en gång, skulle sålunda alltid en betydlig mängd svenner sakna tillfälle att blifva dubbade till riddare. Äfven i de franska krönikorna ser man dem anföra trupper och deltaga i riddarnes vapenlekar, och hela olikheten torde då hafva bestått i titeln, i formen på vapnen och standarerna. Svennerne nyttjade sköldemärken, men deras hjelmar tyckas hafva varit något olika med riddarnes, och i somliga länder fingo de icke begagna helt harnesk, utan blott pantsarskjorta utan ärmar och kåpa. Hvad som likvisst i det yttre egentligen skiljde riddaren från svennen, var att den sednare nyttjade sporrar af silfver, men den förra alltid af guld. Hedern att vara man af vapen och att nyttja slägtens sköldemärke följde med blodet, då naturligtvis riddarvärdigheten icke kunde ärfvas, utan måste förtjenas. Men mera härom längre fram.
Vi återkomma till de väpnare, som voro det i ordets ursprungliga mening. Under deras pröfvotid nyttjade de en enkel och anspråkslös drägt, helst enfärgad. Emellertid var detta icke någon bestämd lag, utan voro de ofta präktigt klädde i sidenmantel och broderade knäbyxor.
Vid fjorton års ålder upphörde ynglingen vanligen att göra tjenst såsom småsven, men i Norden torde det dröjt tills
