524
han fyllt 16, ja, stundom 18, såsom synes af en dansk folkvisa, der det heter:
”Han var de fulde atten Aar,
Da han red først i Mark.”
Riddare kunde han icke blifva förrän han nått sitt 21 år. Emellertid gjordes stundom undantag, då de särdeles utmärkt sig. Prinsar och andra personer af hög rang fingo äfven denna pröfvotid betydligt förkortad, och stundom förlöjligade man hela institutionen genom att lemna tillträde till ärans tempel, såsom det kallades, redan åt barn, hvilka hvarken kunde fatta eller fullgöra de pligter, de så tidigt åtagit sig. I Rimkrönikan låter författaren kung Hans slunga satirens gissel öfver detta bruk mot chevaleriets ursprungliga anda och föreskrifter:
”Somme Barn monde jag til Riddare slå
Then som än i tånom låg
Thet monde thenne Svenske Qvinnor vålla
Thy aff Herre-nampn monde the så myckit hålla,
Hvar Frälsis Qvinna ville heta Fruga
På thet andra skulle sig för henne buga
Så framfuse voro the Hustrur thå,
At de hade gärne låtet sig til Riddare slå!
Om the hade Piltebarn i buken hafft
Och ey vore kommen til sin krafft
Vist hade the låtit thet Riddare blifvit,
Hvad heller thet hade dödt eller lefvat”
Riddarslaget var den sista hedersbevisning, ädlingen kunde erhålla af orden.
Vid dessa första stiftelser var chevaleriet fullkomligt republikanskt eller åtminstone oligarkiskt. Det grundlades, såsom vi redan visat, af de fria germaniska stammarna och behöfde intet kungligt beskydd. Hvarje riddare kunde dubba hvilken som helst som genomgått de föreskrifna pröfningarna och som i öfrigt var värdig denna heder. De mäktigaste herrskare önskade att erhålla riddarslaget af tidehvarfvets ryktbaraste hjeltar. Så dubbade den ädle Bayard, le bon chevalier sans peur et sans reprôche, konung Frans I af Frankrike. I en romans från den tiden, hvaruti den namnkunnige Sir Lancelot of the lake förekommer, blir styckets hjelte dubbad på det sätt, att, sedan Sir Lancelot stupat, satte man ett svärd i den dödes hand och lät det falla på aspirantens skuldror. Under
