528
varande prelaterne gaf honom nu svärdet, som förut legat på altaret, och ofta fästades sporrarne på honom af någon förnäm dame. I Namnlös och Valentin omtalas, att, då prinsessan Clarina dubbade Valentin, lät hon honom knäfalla på en matta, hvarefter hon gaf honom en brynja och en vapenrock af guldtyg, samt spände svärdet och högra sporren på honom. I eden förband sig den nye riddaren att vara Gud, kungen och damerna trogen. Emellertid skedde icke alla ridderslag, äfven inom kungaborgen, med dessa ceremonier. Så dubbade en konung af Portugal sin son framför markisens af Marialvas lik och uppmanade sonen att i lif och död minnas sin pligt, såsom denne gjort det. Den nyslagne riddaren borde, då han invigdes, gifva almosor åt de fattiga, skänker åt barder och härolder samt gåfvor till kyrkorna. Då han återvände från kyrkan, emottogs han af musik och folkets bifallsrop. Han plägade då sätta sig till häst och med lans och svärd utföra några vackra öfningar. Tornerspel anställdes vanligen vid dessa tillfallen, och festen slutades med ett ståtligt gästabud.
Riddaren hade många rättigheter i samhället. Han egde i vissa fall samma rang som konungen. Han hade stämma vid krigsrådet, hans ord gällde såsom ed, han kunde blott dömas af riddare och förde titel af herre och hans hustru kallades fru, madame, dame. Då 1280 års Skenninge lag stadgar, att oqvädinsord skola undvikas af alla konungens män och dem, som tjente i herramannagårdar, äro straffen deremot helt olika för riddarne och andra. Så skalle riddaren fria sig med två svenner af vapen, men hirddrängen skulle genast skiljas från sin tjenst m. m. Riddaren egde rätt att samla en trupp, som icke öfversteg 1000 man. Sjelf tjente han till häst och helt och hållet jernklädd. De brukligaste vapnen voro lans och svärd. Äfven nyttjades ofta en stridsklubba, som hängde vid sadelknappen, samt en dolk, som begagnades vid strid, då svärdet icke mera kunde begagnas. Emellertid var lansen det vapen, som var svårast att föra, och att stöta motståndaren med lansspetsen på hjelmen eller på bröstet, under det att hästarne voro i fullt språng, ansågs såsom en ridderlig strid, men att rida om honom utan att träffa honom, betrak-
