Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/543

Den här sidan har korrekturlästs

530

Riddaren höll den antingen med venstra handen eller fästade den på bröstet, då han behöfde båda händerna att styra hästen. Hjelmen var prydd med en fjäderbuske eller en guldkrans och, såsom det står i Namnlös och Valentin, ”jnnan j krantzen stod eth biladæ aff gull ræt som en jomfrv, och haffde thz bilæde ett finger gull i sinæ hand, ther aff gik eth vnderligt skiin.” I hertig Erik Månssons sigill var en riddare i full rustning och till häst, med skölden hängande på venstra armen, och lansen var försedd med en fana. På hjelmen hade han tolf fanor; och på skölden, fanorna och hästen syntes folkungavapnet: ett lejon. Det ansågs såsom en svår förolämpning om någon riddare antog en annans sköldemärke, och många tvister uppstodo af denna anledning, af hvilka flera slutade blodigt. Härolderna voro de, till hvilka man vädjade, då man försökte att i godo bilägga en sådan tvist, och häraf har heraldiken uppstått. Med tiden gingo både valspråk och sköldemärke i arf inom slägten.

En sak, som utmärkte Nordens riddare, var deras lust för sjöfärder, ett arf från vikingatiden, och de förmögnare hade alla sina örlogsskepp, snäckor, hvilka, enligt folkvisorna, ofta voro försedde med silkessegel eller, såsom professor Wedel Simonsen anmärker, segel, som voro broderade med silke.

Riddaren brukade under striden begagna sig af vissa stridsrop, som upprepades af hans följeslagare, hvilka skulle samla sig kring hans standar, då han höjde detta rop, som vanligen utgjordes af något helgonanamn tillika med riddarens eget slägtnamn, och bildade i allmänhet detta stridsrop äfven truppens lösen. Detta riddarens standar skiljde sig betydligt från den fana, som svennen fick begagna, ty den förre hade ett stort tvåuddigt banér, men den sednare endast en smal fana eller vimpel, penoneel.

Saxo Grammaticus omtalar, att slägten Banér fått sitt namn deraf, att, då under Knut den stores krig i England, de danska fanorna en gång började vika, tog en, vid namn Tymmo, från Seeland en gren från ett träd, och kring detta banér samlade han ånyo sina landsmän, som vunno en afgjord seger, medan Tymmo gick framför dem med sitt ovanliga standar.