Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/544

Den här sidan har korrekturlästs
531

Då man läser Froissarts lifliga beskrifning öfver de tillfällen, då två riddartrupper mötas, tycker man sig se, huru fanor och standar svaja, och de sporrade hästarne rusa fram i striden; under det man, mellan de uppjagade dammolnen, ser de glänsande rustningarne, de böljande fjäderbuskarne, de flygande lansarne, hvilka, splittrade mot stålbrynjorna, störta tillbaka, och de blanka svärden svängas öfver ryttarnes hufvuden; man hör vapnen klinga, hästarne stampa, de stridandes fältrop och de döendes jemmerskrik.

Icke endast i krig skulle riddaren sträfva efter ära och rykte, det ålåg honom att alltid söka äfventyr och i synnerhet att strida för sin mö, så ofta tillfälle gafs dertill. Vi hafva redan förut talat om de öfverspända företag, de fullgjorde för att erhålla namn och rykte. De, hvilka åtagit sig att utföra dylika bragder och hade ridderliga löften att uppfylla, högaktades äfven af sina motståndare och blefvo ofta skonade, då deras lif var i fiendernas händer. Då Sir Robert Knowles nalkades Paris i spetsen för en engelsk här, under Edvard III:s tid, hände ”en tisdagsmorgon, att, medan engelsmännen slogo läger och brände alla kringliggande byar, en riddare, till följe af ett dagen förut gjordt löfte, närmade sig murarne för att med sitt spjut vidröra dem. Han red i fullt sporrstreck mot staden med fäld lans och skölden på arm samt i full rustning utom hjelm, som bars af hans väpnare. Då han kom nära Paris, påtog han sig hjelmen, som svennen hopknäppte, och red, sporrande sin häst, helt stolt emot staden. Vindbryggan var nedfälld, och de franska riddarne, hvilka stodo på murarne, trodde att han ämnade rida in i staden. Men detta var icke hans mening; utan, sedan han vidrört stadsportarne med spjutet, vände han sin häst. Då fransmännen märkte detta, ropade de: ”skynda bort, du har ridderligt löst ditt löfte!” (Froissart).

I sin afhandling de Duello et re militari omtalar doktor Paris de Puteo, att, vid en stor bankett, som drottning Johanna af Neapel tillställt, räckte hon sin hand åt Galeazzo af Mantua för att börja dansen. Sedan de slutat, knäföll riddaren, och för att visa, huru högt han uppskattade hennes uppmärksamhet, lofvade han att vandra verlden omkring och