sina engelska gäster. Hela tillställningen ansågs för en af de yppersta, som på lång tid egt rum.
Samhällsförhållandenas oordnade tillstånd och det rådande godtycket gåfvo en tapper riddare många tillfällen till utmärkelse såsom de förtrycktas försvarare och orättvisans hämnare. Under dessa näfrättens dagar var det icke svårt att påträffa förtryckare, som borde straffas, och våldsamheter, som kunde förhindras, och riddareden band honom att villigt erbjuda sin tjenst till dylika ädla företag. Också torde det vara ett stort misstag uti påståendet, att alla de äfventyr, hvilka förekomma i tidens romanser, äro diktade så väl som deras drakar, jättar och under. Omklädningen var diktad, eller, liksom Homers berättelser, grundad på folktron, men sjelfva händelserna voro sådana, som oupphörligen tilldrogo sig kring berättaren, och äfven de skenbart öfverdrifna beskrifningarna om deras hjeltars bragder egde sina motstycken i verkliga lifvet.
Under de stora slagtningarna afgjordes ofta en omtvistad seger genom en enda kämpes tapperhet, ocb en fruktad riddares stridsrop verkade ofta mera än hans vapen. Då den ryktbare Frans Sforza en gång låg i Milano med sina truppper, belägrade hans fiender staden, emedan ett falskt rykte bfilvit utspridt, att han var borta. Sforza, som kunde förstå detta, sprang fram på muren och ropade med sin fruktade stämma: ”jag är här!” Och detta hade genast den åsyftade verkan: fienden flydde. Ridderne hade en sådan öfverlägsenhet öfver den tidens halfklädda fotfolk, att de kunde nedhugga och förfölja det efter behag, och under det väl bekanta bondupproret “la Jaqueri” lät Chaptal de Buche och markisen de Foix sina väl beväpnade ryttare anfalla de upproriska, och, ehuru deras trupper i antal voro ungefär en mot tio, lyckades det dem att nedsabla och döda hela svärmen, och de besegrade blefvo nedhuggna utan skonsamhet. Borgherrarne uppförde ofta öfver vägarne inom sina egor slagbommar, hvarest tull affordrades alla, som skulle förbi, och kronvasallerna ansågo sig ega fullkomlig rätt till detta prejeri. Men dessa kringvandrande riddare gjorde likvisst vanligen denna rätt stridig, såsom det omtalas i Don Quixote. Ehuru riddaren af La Mancha var 200 år efter sin tid, då han ville med svärd och
