Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/549

Den här sidan har korrekturlästs

536

lans hämma oförrätt och våld, och ehuru hans upphetsade inbillning kom honom att förblanda verkligheten med fantasien, så är det likväl säkert, att till och med icke långt före Cervantes tid tilldrogo sig fullt så romaneska händelser, som de, hvilka förekomma i den ypperliga romanen. Men i aflägsnare tider behöfde icke riddaren söka länge för att finna någon, som led orätt af en mäktigare granne, någon oskyldig fånge, som var instängd i ett svårt fängelse, någon fader- och moderlös, beröfvad sitt arf, och plundrade resande eller våldförda kloster och kyrkor, någon mö, som behöfde en kämpe, eller någon furste, invecklad i krig med en fruktad fiende, hvilket allt gaf riddaren många tillfällen att pröfva sitt mod. Ofta hade han äfven någon blodshämnd att utkräfva, då försoning icke skett med böter eller genom vissa öfverenskommelser, och dessa strider voro vanligen blodiga. Men då den allmänna ordningen småningom återkom, och samhällslagarna begynte blifva tillräckligt befästade för att försvara den oskyldige och hämna den förorättade, blef detta riddarnes sjelftagna och stundom opåkallade inblandande i dylika förhållanden snarare ett ondt än ett godt, helst de icke alltid uppträdde klokt och rättvist, hvarigenom de införde en oerhörd tygellöshet, då, såsom prof. Vedel Simonsen uttrycker sig[1], Vold og Overlast hörte til Dagens Orden, og Retten sad som oftest kun i Spydstangen, eller blev paa den Stærkeres Side.” I krönikor finna vi äfven mycket klagas öfver riddarnes begifvenhet på dryckenskap, och i den danska kämpevisan förekommer, huru svennerne drucko om med sina herrar till dess

”— de faa dem en fuld god Ruus,
Saa de sig ei kunde tæmme.”

I den äldsta tiden var riddaren vanligen hvad engelsmannen kallar knight bachelor, fransmannen bas chevalier, bachelier, och hvaraf något motsvarande ord icke finnes i svenskan. Det betyder egentligen en ogift riddare, och man kallade så dem, hvilka undfått riddarslaget, men hvarken egde vasaller eller borg. De dubbades af andra riddare och behöfde hvarken

  1. I sin afhandling om ”Kæmpevisernes Skildring af Ridderalderens Riddervæsen.”