542
Baroniet eller det ärftliga ridderskapet tillhör egentligen adelns historia, och torde således icke behöfva här uppehålla oss. Ingenting kunde strida mera mot chevaleriets egentliga betydelse än att riddarvärdigheten tilldelades åt dem, som hvarken gjort sig förtjenta af denna utmärkelse eller kunde uppfylla dess åligganden. Men redan tidigt begick man denna anomali. Somliga af dessa riddarordnar medföljde äfven vissa slägter och befattningar; så var Dauphin af Frankrike född riddare af Helgeandsorden, men den svenska prinsen hette endast junker, liksom våra prinsessor endast kallades jungfrur. Riddarvärdigheten skulle förlora en stor del af sin betydelse, då man glömde att den medförde vissa pligter, och att den icke kunde erhållas utan föregående pröfning. Den blef då endast en tom titel och kunde endast medföra en högre rang inom samhället. Också såldes stundom dessa barnatitlar för penningar. Till Sverige kom icke det ärftliga adelskapet egentligen förr, än riddarväsendet redan förändrat större delen af sitt egendomliga skaplynne, liksom feodalväsendet i vidsträcktare betydelse med ärftliga län icke sträckte sig i Norden längre än till Danmark. Sedan vi nu omtalat, huru ridderskapet erhölls, och beskrifvit chevaleriets många olika afdelningar, återstår att nämna ett par ord om sättet, hvarpå en riddare kunde förlora denna värdighet. Den kunde förverkas både genom öppna brott och genom uraktlåtenhet att fullgöra riddarlagarne, eller genom försummelse af de åtagna pligterna. Liksom fromhet, aktning för qvinnan, tapperhet, trofasthet och ädelmod utgjorde riddarens väsentligaste dygder, så kunde kätteri, förolämpning och våld mot det svagare könet, feghet, svek och förräderi förorsaka förlust af denna värdighet. Och härolden ålade en sådan pligtförgäten riddare och hans efterkommande att begagna särskilda vapenmärken; dock betviflar jag, att detta stadgande noga efterlefdes.
Oftast förlorades riddarvärdighet en genom utgången af en tvekamp eller såsom det kallades Gudsdom, och den, som vädjade till detta bevisningssätt, måste äfven underkasta sig alla dess följder, antingen man stred för egen sak eller blott såsom kämpe för någon annan. Den besegrade blef straffad såsom brottslig, om han var anklagare eller anklagad, och han blef
