546
Fäderneslandets försvar öfvergick sålunda till en väl ordnad krigshär, och konungen utsåg, utan att göra afseende på riddarslaget, dess befäl, då deremot hittills detta alltid tillhört landets ridderskap, hvars tappra och vilda mod stundom blef gagnlöst genom en nyckfull sjelfständighet och bristande krigstukt. Emedlertid bildades denna armé i början af samma ridderskap, ehuru ordnadt efter ett nytt system; befälhafvarne voro män af hög börd, och bågskyttarna samt svennerne ädlingar. Också brukade de store nu ofta sända sina barn till dessa arméer att der tjena såsom svenner, i stället för att skicka dem såsom pager till hofven. Då kejsar Maximilian föreslog, att de franska regimenterne skulle tillsammans med de tyska lansknektarne storma Padua, svarade Bajard honom, att de måste biträdas af tyska ädlingar, ty les compagnies d’ordonnances utgjordes endast af gentils hommes. Men under Carl IX:s regering finner man detta redan förändradt, ty han nöjde sig med att hafva tappra och vapenskickliga män, utan afseende på börd eller rang, och ofta nog blef en ofrälse föredragen framför en ädling vid besättandet af dessa platser. Mezerai påstår att den gamla adeln icke utan skäl knotade deröfver, ty simpla knektar och drängar inskrefvos i dessa regimenten, hvilkas befäl fordom alltid utgjorts af högättade baroner, och hvilkas manskap i början bestod nästan endast af adel. Dessa klagomål visa emellertid, huru hastigt de första försöken att inrätta stående arméer inverkade på riddarväsendet, helst i de flesta länder dylika ordnade krigshärar uppsattes. Så hade Gustaf Wasa vid slutet af sin regering en genom årslön och ”borgläger” underhållen krigsmakt af 12,934 knektar och 1579 ryttare samt 549 knektar och 296 ryttare tyskt manskap. Konungen påminner också ofta om den säkerhet, riket åtnjöt under honom, som håller ett ordentligt krigsfolk, emot unionens tider, då bonden ofta måste taga matsäcken pä ryggen och draga i fält. Dessa trupper fingo månadspenning, men skulle underhålla sig sjelfva och icke taga något af konungens undersåtare. Det han likväl icke tänkte på, var att dessa lejda trupper sedan ofta blifvit högsta maktens redskap att qväfva folkets frihet och förinta dess sjelfständighet.
