550
blef slutligen rådande och utträngde all sann och högre känsla. Till ett bevis på, huru åsigterna blifvit förändrade, vilja vi anföra följande händelse. Lord Herbert af Cherbury, en riddare i ordets gamla bemärkelse, stod jemte fransmannen Balagny vid en löpgraf framför en belägrad fästning. Den sednare hoppade öfver vallen och sprang fram mot fästningen, utan att bekymra sig om ett hagel af kulor, samt uppmanade lord Herbert att följa sig. Denne skyndade sig efter och sprang så långt fram mot fästningen, att Balagny först måste vända. Då utmanade lord Herbert honom att på gammalt vis strida om, hvilkens mö vore den skönaste och dygdigaste; men Balagny svarade med ett så groft skämt, att engelsmannen påstod honom vara en gemen vällusting och ingen ädel riddare. Som Balagny var en förnäm och enligt tidens åsigt bildad ung man och dessutom, såsom af berättelsen synes, tapper och modig, visar hans vägran att strida för det af lorden uppgifna skälet, huru den föregående tidens ridderlighet försvunnit ur de nyare åsigterna.
Tapperhet och mod, hvilka egenskaper nödvändigt måste finnas hos le preux chevalier, bibehöllo ännu samma anseende, som fordom; men modet mildrades icke längre af ädelmodet och ridderligheten — la bontà degli cavalieri antichi — såsom Ariosto kallar det. Det fanns icke längre sådana ädla riddare, som den ena dagen förbundo en sårad fiende, förde honom till en säker tillflyktsort och försvarade honom under resan, under det han dagen efter icke tvekade att lemna fästningen åt en dödsfiende, utan fruktan att denne skulle bryta det löfte, han gifvit att skydda den sårade fienden. Och finna vi under dessa sednare tider något dylikt drag, så utfördes det af någon, som höjt sig öfver samtidens laster; men verlden hade icke längre anspråk på en dylik storsinthet. Frankrikes lifliga gemenskap med Italien spridde snart Machiavellis politiska åsigter, Arétins grofva sinnlighet och den italienska hämndlystnaden, hvilken icke söker öppen strid, utan endast tillfredsställelse på hvad sätt som helst. Och de dueller, som nu egde rum, skedde icke längre öppet eller i närvaro af vittnen, utan på ensliga och hemliga ställen, och man var icke heller noga med att vapnen skulle vara lika. ”Du har både svärd
