Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/564

551

och dolk”, sade Quélus till d’Entragues, dâ de skulle strida mot hvarandra, ”men jag har blott mitt svärd.” — ”Desto oklokare af dig”, svarade d’Entragues. ”Vi äro hitkomna att strida, icke för att tala om våra vapen. Hvarför tog du icke din dolk med dig!” De fäktade och Quélus stupade, sedan motståndaren afhuggit hans venstra arm, just då han skulle parera ett hugg, hvartill han behöft sin dolk. Som det tillkom den utmanade att välja vapen, uttänkte han ofta sådana, som kunde gifva honom någon fördel. Gillande berättar Brantôme, huru en liten karl, som blifvit utmanad af en storväxt Gascognare, helt listigt utfunderade ett slags halskrage, som båda skulle nyttja, men hvilken hindrade den långe att böja hufvudet och måtta rätt mot sin lille motståndare. En annan hade låtit smida tvenne svärd, som voro så bräckliga, att om de icke begagnades med yttersta försigtighet och på ett sätt, hvarmed han dagligen öfvat sig, skulle klingorna ovilkorligen springa i stycken. Båda dessa sluge herrar dödade sina motståndare utan mycken möda eller fara för sig sjelfva och njöto lika mycken heder af dessa mord, som om de stridt ärligt och utan svek. Sekundanterne deltogo vanligen i striden, och, då den ene kämpen stupat, tvekade icke den öfverlefvande att hjelpa sin sekundant i striden mot den dödades ensamme följeslagare. Den, som var utmanad, var aldrig säker på, att icke motståndaren skulle låta lejda skälmar mörda honom på mötesplatsen, och Brantôme omtalar flere sådana händelser utan att just klandra dem. Motståndarens ord ansågs icke heller för tillräcklig borgen mot dylikt förräderi. De Rosne, som utmanades af de Fargy, var en man, som var erfaren i dessa strider och derföre försigtig; men den unge ädlingen, hvilken framförde utmaningen, gaf honom sitt ord och sin heder till borgen, att han kunde förtro sig åt sin motståndare. Men han svarade: ”Jag skulle anse det oförståndigt att lita på en borgen, på hvilken jag icke skulle vilja låna 20 kronor.” Brantôme anser detta svar för både riktigt och klokt. Ofta brydde man sig alls icke om dylika toma ceremonier, utan man slog sina fiender utan vidare betänklighet hvar man träffade dem, och ädlingarne mördade hvarandra utan tvekan. Brantôme omtalar en baron de Vitaux, som begick flera dy-