30
enligt en sakkunnig mans utsago endast ett bevis på ”den sig utvecklande organismens växande kraft”. Att förhållandet i detta afseende är så ofördelaktigt i skolans lägre klasser, torde vara bevis på klemig och dålig vård i hemmen, och till en del bero af ärfda sjukdomsanlag. Den mindre goda vården i hemmen kan icke gerna bero af annat än brist på förstånd eller medel till att sätta en god vilja i verkställighet. — Om förhållandet verkligen är sådant, som det här blifvit antydt, så torde häri ligga svaret på den vigtiga frågan, huruvida skolan hos oss uteslutande bör anses som en läroanstalt eller ock vara en uppfostringsanstalt i ordets vidsträcktaste mening. Skolan måste då å sin sida inrätta sig så, att hon tillgodoser sina skilda åldrars olika fordringar. Hon sluter inom sig tio-åringen så väl som tjugo-åringen; bådas behof måste tillfredsställas.
Ett friskt barns verksamhetsbegär gifver sig uttryck i lek. Lekar hafva också sedan äldsta tider ordnat sig sjelfva och hafva likasom sagan gått i arf från slägte till slägte. Der omständigheterna ställa allt för stora hinder i vägen för lekens öfvande, rigtas ungdomens verksamhetsbegär åt annat håll, och den verkliga leken dör ut. Inbillningen blir då allt mera de unges ganska opålitlige vägvisare. Att förhållandet är sådant i vårt land, utgör grundad anledning till icke ringa oro hos hvar och en, som med kärlek blickar upp till våra förfäders hugstora mandom. Återupplifvandet af den sedan gammalt
