Sida:Fria Lekar.djvu/65

49

Sjelfva leken tillgår så, att en af utekarlarne försöker att med ett slag af ena handen mot bollen, just då den andra handen släpper honom, få bollen att slå ned inom pärken, men utan att vidröra dess begränsning (stänger eller linor). Detta kallas att slå kashugg. Träffas stängerna dervid, eller om bollen slår ned utanför pärken, så får kashugget icke förnyas af samma man, utan en annan utekarl fortsätter med sitt hugg; hvar och en af utesidan har i sin tur ett kashugg. (Pl. 5). När bollen studsar upp efter nedslag i pärken, skall innemännens pärkkarl med ett slag af hand eller fot (bollen må icke vidröra honom annat än genom slaget) drifva bollen, antingen med så stor kraft, han förmår, eller ock endast med tillräcklig styrka, öfver gränsen (ute). Utemännen skola då söka att der möta bollen med samma medel för att få honom att slå ned och möjligen stanna innanför stötan, eller ännu bättre bakom bakstickan; i förra fallet få de kas och i senare kas i baken eller kas i bakpärk. Detta inträffar, då ingen af innemännen varit till hands att på beskrifna sätt möta bollen eller ock icke kunnat möta honom. Bakstickan är således gränsskillnaden för vanlig kas och kas i bakpärk. Bollen kan sålunda i mera eller mindre höga bågar sväfva mellan de stridande, så länge det finnes någon till hands, som kan möta honom med slag, antingen innan bollen tagit marken — således i luften — eller efter första uppstudsningen. Han må icke vidröras (slås eller mötas) af