― 8 ―
sedan, efter slutad måltid,
spann han vidare på nätet . . . . .
Men jag sade i mitt hjerta:
Gode gud, hur ömt du sörjer
för de skaptas uppehälle!
Huru god och vis ej är du!
Längre gick jag fram på vägen,
skådade blott fred och lycka.
Än en stolt, alfvarlig oxe
vandrade helt gravitetiskt
nu ett steg och nu ett annat!
men helt vänligt åt de glada
yrfän, surrande kring honom,
hviftade han stora svansen . . .
Än ett fromt »Guds Lamb» man såg der
gå så stilla och beskedligt
utmed vägen, och på vandrarn
blicka med så milda ögon.
Och då trötta vandringsmannen
med en staf, förstås, i handen,
och en halmhatt tryckt på hjessan,
och sin rensel vräkt på ryggen,
nalkades, så gick det undan —
ack det goda fromma lammet! —
och en välkomsthelsning bräkte . . .
Men mig solen stekte illa,
ingen vindfläkt kom med svalka,
ingen skugga fanns att tillgå.
Nu jag tänkte: kanske flägtar
svalka, der den lilla dammen
ligger mellan boskapshjordens
trefna hem, det glada fähus.
Kanske kastar detta skugga,
icke bortskrämd än af solen.
Och till dammen gick med lätta
steg jag vägen framåt; dammet