― 9 ―
stod mig väl högt upp i halsen,
svetten lackade från pannan;
men jag gick dock tåligt framåt,
och till målet för min vandring
hann jag snart trött, matt och tråkig.
Dammens tibergula bölja —
märk: jag var ett fähus nära! —
rördes ej af några vågor,
ej den spegelglatta gatan
krusades af någon vindfläkt.
Allt var stilla, stilla lugnet.
Men en hvirfvel dock jag märkte
här och der, och med lorgnetten
såg jag nu att det var ödlor.
Sköna ödlor med en spräcklig
hud, lik tigrar små i vatten.
Glada, muntra, yra, qvicka
lekte der de vackra ödlor;
och bland dem så helt förtroligt
simmade en helsvart igel,
hoppade en hoppetossa. . . .
Allt var glädtigt lif i dammen,
lif, som myste frid och oskuld.
Nu det hvirflade i pölen,
lång en strimma rakt utefter.
Strimman höjde sig i vattnet,
och jag märkte hur en huggorm
lekte med behag på ytan.
Se'n han vältrat sina granna
ringlar der, han skjöt helt varsamt
på en liten vacker ödla,
sårade den sköna huden. . .
Vattnet stänkte högt i luften,
och det rena, klara flödet
träffade mig «rakt i syna».
Men min näsduk tog jag stilla
fram och torkade min panna.
