— 18 —
Seminolen.
Lutad vid en källas stilla våg,
Seminolen nästan maktlös låg;
och att vid dess klara, sköna bölja
blodigt bröst och stungna lotter skölja
lyfte han förgäfves sårad arm,
sjönk tillbaka flåsande och varm.
Det var ren i går, då morgon grydde,
som han från sin grymme herre flydde,
och sen dess, förrn knappt det hade dagats
likt ett villebråd han ständigt jagats
genom skogar, öfver berg och slätter
tvenne dagar och snart tvenne nätter.
Än ett pilskott armen genombårat,
än en sten den blotta foten sårat;
mer än arm, än fot, än beggedera
är dock frihet, o ja mycket mera:
redan tvenne middagssolar brunnit
och sitt offer ej tyrannen hunnit.
Nu den vilde föll i slummer neder,
Och i sårade och trötta leder
ljuf sig kändes sömnens balsam sprida,
och allt mindre tyckte han sig lida.
Djupt han sof. Men sig till hvila redde
ock naturen. Tyst sin skymning bredde
qvällen öfver ängden, och deröfver
göt det milda lugn, som stilla söfver,
tills ej mer vid låga jorden bunden
trötta anden, nu en englars like,
lyfter sig ifrån den trånga runden,
sväfvar kring i drömmens dunkla rike . . .
Djup och tung var vildens sömn i skogen;
utaf döden sjelf en bild så trogen
att, om icke bröstets andtag dofva
lifvet röjt, du knappt trott honom sofva.
Redan solen gått att trött sig sänka
ned i hafvets friska, svala vatten,
