— 19 —
redan daggens droppar börjat stänka,
redan närmare med frid kom natten.
Allting var så tyst, så lugnt och stilla;
blott en näktergal i salig villa
sjöng en svärmarsång ännu, och glömde,
hänryckt, att han endast satt och drömde.
Och från fjerran strand der himlens ljusning
sig med jordens dunkel vill förena —
(så sig mångfald gjuter i det ena) —
hördes stundom än en sakta susning.
Lika den, som tyst för själens öra
ljuder än i drömmen några gånger,
och den fångna anden tror sig höra
från sitt hemland välbekanta sånger.
Eller när i tänkarns helga stunder
klara blifva jords och himmels under,
strålar allt i ljus förklarings skimmer,
och, från jorden höjd, han säll förnimmer
sorlet utaf sferers harmonier,
hör ett dunkelt brus af melodier
hvilket ned till jorden stundom hinner
stundom dör i rymden och försvinner.
Då med skogens röst ett ljud sig blandar
smärtfullt, gällt, likt tjut af galna andar,
hör! Hvad är det? Arma vilde vakna,
att ditt lugn, din drömda frihet sakna!
Vakna! Hör! o, vakna ännu medan
det är tid att fly. O, har du redan
vaknat bättre, vaknat? . . . Nej du njuter
ju ditt jordlif än . . . Hör hunden tjuter!
Hör du? Hör du något ännu värre,
hör du rösten af din stränge herre?
Närmare den kom, den vilda jagten,
gällare det höga ropet hördes,
och uti den nyss så stilla trakten
enslighet och tystnad våldsamt stördes.
Som af onda drömmar väckt, den vilde
upp nu sprang och sig från slummern skiljde.
