― 22 ―
»Än vidare då?» sade baronen, då Richard tystnade.
»Jag slutar här; ty jag anser att beskrifningen på hur den hvite upptar Seminolen till sin vän, o. s. v., skulle bli temligen platt.»
»Du kan ha’ rätt deri; men ett slut måste detta poem likväl få; och om du vill skall jag skrifva ett.»
»Så mycket bättre!»
Baronen funderade en stund, klottrade några ord på ett papper, och uppläste slutligen följande;
Öfvervunnen sig den hvite kände;
hat och afund re’n hans hjerta brände.
Men sin fot från vildens hjessa ryckte
herren bort, och uti öppna armar
honom fast till trogna bröstet tryckte.
Då han så sin räddare omarmar
full af tacksamhet han kring sig skådar
med en blick som vänskap blott bebådar,
och uppriktighet. Nu för att sluta
ömma scenen ses han fram sig luta
varsamt piln med ena handen fatta,
bakifrån den mot sin broder vända.
Seminolen föll. Med ögon matta
lång en blick han sågs mot herren sända;
emot honom han föraktligt log,
suckade en enda suck, och dog.
»Nå väl! Hvad säger du om mitt slut?»
»Jag säger att du ständigt är och förblir dig lik. Jag kan aldrig begripa . . . .»
En betjent inträdde och underrättade herrarne om att supén var färdig.
»Kom min vän», sade Julianus, »och säg mig vid bordet hvad det är, som du icke kan begripa.»
Efter slutad måltid gingo herrarne ut att spatsera i den vackra vinterqvällen. En lång tid gingo de lysta, och lyssnade till snöns knarrande under deras fötter; men slutligen sade Julianus:
»Vet du hvad jag ärnar skrifva till nästa sammankomst?»
