— 4 —
annonserades det i Aftonbladet att gåfvor till de olyckliga, som lidit genom branden, mottogos i herr Z’s boklåda. W*, som, huru enfaldig han än är, dock alltid visat sig gifmild, skickade dit ett par gamla söndriga stöflar och en rdr bko.»
— »Nå väl?»
— »Efter två eller tre dagars förlopp fick han igen stöflarne — men lagade.»
Baron Julianus smålog; men yttrade straxt derpå: »Jag kan dock aldrig gilla deras beteende, hvilka så der föraktligt behandla en gåfva, som för att komma från en skolgosse ej var så obetydlig, och för de brandskadade säkert ej saknat värde. Men värst är, att det kanske haft ett menligt inflytande på hela hans karakter. Ty den, hvars menniskokärlek såras i dess första yttringar, blir oftast derigenom afskräckt från att vidare bispringa någon olycklig.»
— »Du har kanske rätt», sade Richard, »eller rättare: du har verkligen rätt. I sådana fall är du — jag vet det — lika christlig som någon annan, ehuru du för öfrigt ganska väl förtjenar ditt namn Julianus-Apostata.»
— »Jag medger att jag är temligen otrogen i hvad som rör vissa af våra dogmer», yttrade baronen. »Du har nog haft tillfälle att märka det i de många samtal vi haft rörande religionen.»
— »Helt visst har jag märkt det; och jag tror knappast att du — stricte taget — kan kallas christen, då du ej medger gudomligheten af grundvalen för vår religion, jag menar bibeln; en bok, hvari jag för öfrigt ej anser dig särdeles bevandrad.»
— »Tvärtom! Jag anser mig hafva läst den lika grundligt som mången af våra prester. Jag har till och med grubblat mycket öfver åtskilliga af dess myther.»
— »Verkligen?»
— »Ja! Till exempel, öfver dess första saga, den om syndafallet, har jag tänkt mycket, och tror mig hafva funnit rätta förklarings-sättet.»
— »Låt höra!»
— »Som du erinrar dig», började baron Julianus, »blef qvinnan enligt vår urkund skapad på det mannen ej måtte
